Men vi ska inte vara förvånade. Problemet med sådana här ”omställningar” är att de snabbt utvecklas till rena sektrörelser. Det är inte längre en fråga om att ifrågasätta om det fungerar, utan om att blint tro och lyda. Och ve den som vågar ställa frågor – kritiken ses som ett rent förräderi.
Att ifrågasätta Northvolt-projektet från början? Tja, det var väl som att ta på sig rollen som en modern Don Quijote och strida mot väderkvarnar. Det gällde bara att tro på elbilar, batterier och vindkraftverk som om de vore heliga reliker i klimatrörelsens katedral. Och vågade någon påpeka att saker och ting kanske inte var så enkla som de verkade – att batteritillverkning kräver enorma mängder resurser och elproduktion? Då var man snabbt stämplad som klimatförnekare. En karaktärsmord, levererat med sekttroende iver, väntade bakom hörnet, när verkligheten kommer ikapp. Vindkraften producerar ibland ingen el alls, solpanelerna har det svårt i novembermörkret och Northvolt... ja, vi vet ju hur det gick. Och vem får betala för dessa misslyckanden? Jo, vi skattebetalare, förstås. Som alltid när storstilade visioner möter en något mer krass verklighet.
Det tråkiga i hela den här historien är inte att Northvolt föll, utan att ingen får ifrågasätta varför det gick snett. Ingen får problematisera hur vi ska ta oss framåt i energiomställningen. Istället för att diskutera lösningar möts vi av trosbekännelser och högljudda personangrepp. Sekten har talat, och vi andra, vi som betalar, får snällt tiga still.
