Det går inte…
USA har just förklarat krig mot Japan efter deras attack mot Pearl Harbor 1941 och president Franklin Roosevelt beordrar sin militärledning att slå tillbaka mot Japan genom att bomba Tokyo.
De högt uppsatta officerarna ger argument på argument till varför detta inte är möjligt;


avståndet är för långt mellan närmaste USA-bas och målet,
ryssarna låter inte USA avfyra från ryskt territorium,
marinens flygplan klarar bara av lättare laster än vad som fordras,
riskerna är för stora för flygvapnet,
Japans resurser är övermäktiga,
vi har aldrig genomfört några liknande operationer
etc.


I alla år som jag på olika sätt arbetat med företag och organisation, chefer, ledare och medarbetare har jag hört liknande tongångar så snart en förändring kommer på tal.
Det går inte därför att…


så där har vi aldrig gjort förut,
tänk om det inte fungerar,
vi har inga broschyrer,
vi har ingen budget,
vi har inte tid,
vad ska andra säga,
våra regler förbjuder oss,
det är inte mitt bord,
osv.


Rationella argument som befäster emotionella skäl
Nobelpristagarna Richard Thaler och Daniel Kahneman är några som genom sin forskning tydligt bevisar att vi människor inte är särskilt slipade på att göra rationella val.
När någon börjar argumentera för sin sak kan det låta logiskt och rationellt men bakom resonemanget ligger väldigt ofta helt andra, emotionella skäl.
Det jag upplever i utmanande tider som dessa med coronavirus och alla dess konsekvenser, kända som okända, är en brist på handlingskraft hos många och det är helt naturligt. Vi blir rädda och oroliga för vi har aldrig upplevt något liknande och det aktiverar vårt överlevnadssystem; fight or flight or freeze.

Vad innebär detta?
Just nu kan vi i vår omvärld se olika beteenden:


En del människor (och därmed organisationer) agerar huvudsakligen i fight-mode: Kom igen, nu ställer vi om, hur kan vi ta oss igenom detta, vad behöver vi göra för att åstadkomma de resultat vi vill, var kan vi få hjälp etc.
Andra människor (och därmed organisationer) har ett flight-beteende som bl.a. innebär att man drar sig tillbaka, stänger av, stänger ned, drar i bromsen och stoppar så mycket man kan.
Sedan finns det människor (och därmed organisationer) som uppvisar ett freeze-beteende, d.v.s. ”spela död” utifrån strategin att ”om jag andas riskerar jag att bli uppäten – bäst att vara helt stilla”.


Det är helt naturligt men är det bra?

Klicka här och ta del av hela texten >>