Då gick det bättre för handbollslaget. Redan första säsongen som Brynäs hade ett lag, 1934, vann de Gestrikeserien, och året därpå blev de distriktsmästare i konkurrens med alla de bästa lagen i stan och i Sandviken.

Innebar då detta att Brynäs IF satsade extra mycket på denna nya gren?

Nej, troligen inte. Snarare var det så att fotbollsspelarna i klubben visade sig ha talang för handboll. Vid den här tiden fanns det inget som kallades specialisering, de grabbar som var med i fotbollslaget på sommaren spelade också handboll när de fick tid över och bandy så snart säsongen var slut. Handboll var i början av 30-talet en utomhussport och spelades alltså på sommaren, även om sporten precis i den vevan var på väg att flytta inomhus.

Att Brynäs IF tog DM-guld i handboll berodde således mer på att det fanns goda bollspelare i föreningen än på att handbollsspelarna var bra utbildade.

Många av pojkarna höll till och med på med alla tre sporterna, och det fanns säkert de som ägnade sig åt friidrott och orientering också. Träningarna var mer lekfulla än genomtänkta, och man kan nog säga att de flesta spelade sig i form. Det fanns tid över för att hålla på med flera grenar samma säsong, huvudsaken var att ha kul.

Men hur kul var det egentligen när föreningen bestämde sig för att lägga ner bandyn?

Det skedde vid årsmötet 1939 då en sport som kallades ishockey spred sig över landet och just hade intagit Gävle med buller och bång. Nästan alla klubbar började ägna sig åt ishockey, och även inom Brynäs IF hade man tänt på den nya, snabba, tuffa sporten.

Brynäs var bland annat med vid ett möte på Kafé Linnéa på Nygatan 34 den 24 november 1938 där nio Gävleklubbar diskuterade förutsättningarna för att börja med ishockey. De övriga var GGIK, GIF, Sportarna, IFK, IK Argo, IK Huge, Strömsbro IF och Södra BK.

Problemet var förstås ekonomin. Att starta ett ishockeylag kostade pengar även om förbundet i Stockholm ställde upp med ett startbidrag.

Föreningens styrelse hade knappast någon tanke på att ishockeyn skulle ersätta bandyn på sikt. Hockeyn sågs nog mer som en fluga som lockade ungdomen men inte hade någon chans att överleva. Herregud, man använde ju inte ens en boll utan spelade med något som mer såg ut som en jojo. Och vilka löjliga små mål!

Nej, ishockey var knappast Brynäs IF:s framtid. Däremot sörjde styrelsen att man tvingats lägga ner den vackra men dyra bandyn och uttryckte det även i ett protokoll där man hoppades att "bandyn åter skall få intaga hedersplatsen bland utomhusidrotterna".

Så skulle det nu inte bli. Brynäspojkarna blev fullkomligt fascinerade av den nya sporten, och hade bara stadens styrande varit lite mer på hugget skulle nog Brynäs IF ha haft ett ishockeylag redan vintern 1938-39.

Byråkratins kvarnar malde nämligen sönder många av de goda ambitioner som tändes hösten 1938 när stridsvagnarna rullade ute i Europa och stadens ungdomar hade behövt lite uppmuntran och kanske något annat än hotande beredskapstjänst att tänka på.

Brynäspojkarna Gunnar Engblom, Hebba Pettersson och Evert "Kanten" Westerberg fick en liten försmak av beredskapslivet när de gjorde rekryten på Hälsinge regemente på Kungsbäck, men även där tog de idrotten till hjälp för att hålla humöret uppe. De spelade i regementslaget i både fotboll och handboll och fick bra kontakt med en lika idrottsbiten kille från Sandviken.

Thure Wickberg hette han. En riktig lirare som de gillade allihop, men efter muck gick de skilda vägar. Brynäskillarna åkte hem till sina skitiga verkstadsjobb, men Thure berättade att han ville bli ingenjör och att han hade kommit in på en bra utbildning i Stockholm.

Svenska Ishockeyförbundet hade noterat att det i Gävleregionen nu fanns ett stort intresse för den nya sporten och gjorde allt man kunde för att uppmuntra klubbarna. Bland annat lovade förbundet att stå för en del av utrustningen – som ändå skulle kosta varje klubb inte mindre än cirka 185 kronor för ett helt lag.

Brynäs tvekade, det var ju mycket pengar det handlade om, men killarna var både entusiastiska och enträgna, så styrelsen – som då leddes av Martin Henriksson (ordförande), Sten Broman (sekreterare) och John Andersson (kassör) – lovade att köpa in vad som behövdes om bara idrottsplatsstyrelsen kunde se till att det fanns en bana att spela på.

Herrarna hade nämligen räknat ut att det skulle gå att snåla in lite på kostnaderna för utrustning, åtminstone när det gällde målvakten. Regelverket krävde benskydd, något som kostade ganska mycket pengar om man till exempel gick till Elof Malmberg AB på Öster och gjorde affär. Men eftersom bandylaget just lagts ner kunde man naturligtvis låta målvaktens benskydd därifrån övertas av hockeylagets målvakt.
– Och så finns det en ny sorts bilhandskar som är rejält madrasserade både ovanpå och i greppet, sa Martin Henriksson.

Denna replik grymtade kassören John Andersson bara åt, han tyckte det lät onödigt dyrt. Och innan Martin hann säga något om vadderade bröstskydd sa han:
– Kan vara en bra idé. Vi får undersöka saken. Men målvakten måste ha bröstskydd också, och det lär vara ännu dyrare. Fast om jag har hört rätt så har Erik Brander som står i mål i Karlberg gjort ett eget skydd av en tvättbräda som hans mamma inte behövde längre. Det tycker jag låter som en bra idé!

– Och så kan vi låna bandylagets tröjor, benskydd och knäskydd, sa den annars tystlåtne Broman. Det här behöver kanske inte kosta oss mer än en hundralapp. Har vi råd med det, John?

Kassör Andersson svarade inte men rynkade bekymrat pannan. 100 kronor var inte lite pengar för en fattig idrottsförening.

Ett ännu större problem var att det inte fanns någon ishockeybana att spela på. Idrottsplatsstyrelsen velade hit och dit och hittade inget riktigt billigt och bra alternativ.

Till slut såg den stenrike grosshandlaren Isaac Westergren till att IFK Gävle skulle bygga en egen bana intill Islandsplan. Han var den som bestämde i den klubben men dessutom ordförande i Idrottsplatsstyrelsen, så hela processen känns lite egendomlig.

En hockeybana blev det i alla fall, och i snödrivorna runt den hängde Brynäsgrabbarna och tittade på när IFK tränade. Fast Westergren var en sann idrottsvän, så då planen var ledig fick alla som ville komma och spela. Även Brynäsgrabbarna.

Ett par år senare sålde IFK banan till Brynäs IF och Gefle IF, och trots flera nedläggningshot var Brynäs kvar där ända till 1956 då Isstadion på Nynäs invigdes med konstis och riktiga läktare.

På den tiden hade Gävle GIK det bästa laget i stan och Strömsbro det näst bästa. Det tog några år, men säsongen 1961-62 gick Brynäs ikapp och förbi och så har det förblivit sedan dess.

Text: Ulf Kriström
Bild: Arkiv Gävleborg