Det kan vara värt att påminna om en av jättarna i sammanhanget, införandet av euron. Vi var ganska många i Sverige som insåg att detta var ett steg ut i ett träsk fyllt med risker och en trolig kollaps i slutänden. Men inget av denna information påverkade svenska politiker. Tillsammans med det politiskt naiva näringslivet och centralbyråkratin drev man praktiskt taget som en man en kampanj för att Sverige skulle gå med.
Det var enbart genom att man inte kom förbi en folkomröstning i Sverige som projektet stoppades. Den första öppna kampen i Sverige mellan en färdigbildad politisk klass och det vanliga folkets sunda bondförstånd ledde till en folklig seger.
Vi har sedan dess fått bevittna hur den första stora krisen i världsekonomin har ställt frågor till euron som den inte kan besvara. Den europeiska penningpolitiken har låst fast alla hittillsvarande försök till återhämtning. Den har lagt sig som en våt filt över den europeiska ekonomin och påverkar även de som står utanför. Den politiska klassen i Sverige verkar nu ha övergett sin tidigare uppfattning om euron, om vi bortser från folkpartiet och Göran Persson.
Men den agerar fortfarande som den politiska klass den blivit. De mer förslagna europeiska politikerna tycks vara föredömet. Folkomröstningar är anatemat för dessa politiker – det ställer dem i direkt konfrontation med ett lands medborgare. Man har under krisens lopp stoppat förslag till folkomröstningar, och i stället sett till att expeditionsministärer ersatt folkvalda regeringar. Personer nära EU-kommissionen har satts att leda dessa ministärer, bland annat i Grekland och Italien.
I fördjupningen av den långdragna krisen har man till och med gått ännu längre, till en ren konfiskation av medborgares tillgångar. Cypern blev nästa euro-land på obestånd. Där ville kommissionen först ta ut en konfiskatorisk skatt av alla sparare, men nöjde sig till sist med att högbeskatta (redan beskattat) sparande över en viss nivå. Många brittiska och ryska pensionärer hade slagit sig ned på ön och höll sina tillgångar på bank. De blev av med mycket av det de sparat för ålderdomen. Pinsamt nog, påminde en upprörd rysk president om att dessa åtgärder var förvillande lika dem han upplevt som medborgare i Sovjetunionen.
Den europeiska praxisen har vandrat över till Sverige – den politiska klassen lyssnar. Det syns i till synes små åtgärder som införandet av trängselskatt i Göteborg. Politiskt har man beslutat detta, men göteborgarna har krävt en folkomröstning. Den är relativt lätt att organisera i sammanhanget.
Men nu linjerar partierna upp sig och säger nej till en folkomröstning, senast folkpartiet. Det är inte alltid lätt att följa den argumentation som partierna anger för sitt nej. I alla andra sammanhang, särskilt festtalen, brukar det vara en politiskt korrekt hållning, att medborgare ska uppmuntras vara aktiva i politiken. Men när de nu blir det i Göteborg, så är det bara något som snabbt ska kvävas.
Bakom detta ligger förmodligen ingen illvilja, bara en kuslig självöverskattning. Man menar sig besitta högre kunskaper än vad vanligt folk har. Och en allmänorientering som det lätt vilseförda folket aldrig kan nå. Man är progressiva inom politiken, medan folk är konservativa, och det progressiva ska föredras.
Hur det hela än ska tolkas, är det illa. Det finns väl bara ett, men ett starkt medel mot denna politiska hybris – kom ihåg euro-omröstningen!
Bodås i maj 2013
Kurt Wickman