Politiker har inte alltid lämnat samma problemförnekande meddelanden. De har i olika länder ansvaret för att hantera problemen – och det är uppenbart för medborgarna att problemen inte kan vara över, när man framför sig ser 15-20 procents arbetslöshet, underskott i statsfinanser som kräver de mest drakoniska åtstramningar. Om man då skulle upprepa segerbudskapen från Bryssel, vore alla utsikter borta till seger i nästa val.
Det finns nu en intressant politisk skillnad mellan de båda perspektiven. Den som likt Bryssel väljer en federal utblick kan fästa sig vid något som tilltalar önskningarna – inköpschefernas index i Tyskland är positivt, alltså är krisen över! Här behöver man då inte ta ställning till en ungdomsarbetslöshet i Spanien på 50 procent. Den kommer säkert att försvinna, bara den tyska industrin kommer i gång igen, det är kanske tanken.
De spanska politikerna kan inte unna sig Bryssel-byråkraternas lyx. De måste säga, att de inte ser någon omedelbar ljusning. Normalt är politiker också skickliga problemförnekare, men de kan här inte gå för långt bort från medelspanjorens erfarenhet i vardagen. I Spanien ser vi inte ännu det grekiska scenariot med en stat som åtminstone delvis faller sönder under trycket från medborgarnas misstro mot politiker och byråkrater. Men det är nog bara en tidsfråga.
Bryssel anser nu, att den dåliga krishanteringen beror på att medlemsländerna har för mycket att säga till om. Tanken är, att unionen måste utvecklas mot fler federala lösningar. Skattepolitik, budgetpolitik och bankpolitik bör centraliseras till Bryssel, detta är den lösning som ska återställa dynamiken i EU.
Erfarenheten att det är det första stora federala EU-projektet, euron, som har skapat krisen tycks inte ha hittat hem. Spanien hamnade med tyska räntor – alldeles för låga för ett land där den räntekänsliga fastighetssektorn fullkomligt exploderade. När Spanien borde ha haft räntor kring 8 procent, men i kraft av euron hade 3 procent, föreföll vartenda byggprojekt som lönsamt.
Den som reste i Spanien såg fram till 2007 skogar av byggkranar vart man än vände sig. Priserna på fastigheter nådde för Spanien fantasinivåer. Låga räntor trycker upp priset på bostäder. Spanjorer som ägde en fastighet i ett någorlunda hyggligt läge kände sig rika. De spanska bankerna släppte alla hämningar och lånade nästan obegränsat ut till köp av fastigheter.
Och där är vi nu. Fastighetssektorn i Spanien har frusit fast. Bankerna har underskott i sina balanser som skulle kräva 400 miljarder kronor för att rädda – i ett första läge. Detta federala projekt har gått riktigt illa, och borde mana varje betraktare till försiktighet.
Men inte byråkratin i Bryssel. Det förefaller som om den konkreta verkligheten i olika medlemsländer går igenom så många filter på vägen dit, att den förefaller Bryssel som ett problem av andra ordningen, högst. Det ger utrymme för att konstruera nya argument för att stärka Bryssel ännu mer. Den anmärkningsvärda kärnan är att problemen inom EU beror på att man levt med för litet federalism.
Det är i dag svårt att direkt vinna gehör för en gemensam ekonomisk politik, förslaget skulle splittra unionen ännu mer. Men man kan ju börja med en bankunion, att ställa alla banker i Europa under EU:s tillsyn. Det är en bra start – en kontroll över marknadsekonomins viktigaste institutioner ger lovande möjligheter för framtiden,
Bodås i oktober 2012
Kurt Wickman