- Det här är första året på säkert tio år som jag inte har match på annandagen. Så i år får jag tre dagar ledigt vid jul, det är värsta lyxen, säger Johan och ler.
Åtminstone ett julbord ska han unna sig också. Men hur mycket som helst är det inte läge att frossa under julafton. På annandagen är det match igen, och då gäller det att vara i fin form.
- Men det är viktigt att man kopplar av och unnar sig saker. Det gäller att må bra. Man kan inte bete sig som en robot bara för att man är elitidrottare, säger han.
Han har blivit bättre på det med åren. Att känna efter vad kroppen behöver och att tillåta sig vila om det är vad som behövs. Med det är trots allt ett intensivt idrottsliv han lever, som hockeymålvakt i elitserien. Nu när issäsongen är igång varvas träningarna med matcher. Övriga delen av året ges det ännu mer tid åt träning. Fyra veckors semester har han på sommaren, men inte heller då går det att släppa träningen helt. Men den disciplin hans karriär kräver är ingenting han sörjer.
- Jag får ju hålla på med det jag älskar och har världens bästa jobb, jag skulle aldrig byta bort det jag har. Jag känner mig väldigt lycklig som får hålla på med det här.

Idrottsintresset kom tidigt i livet. I Tierp där han växte upp spelade alla kompisar och grannar hockey. Det var bara att kliva ut på gatan så var en hockeymatch igång, och Johan fick vara med de äldre killarna och spela. Men kravet för att han skulle få vara med var att han skulle hålla sig i målet.
- Jag sprang alltid hem och grät för att jag hade fått så många bollar på mig. Men så fort det hade lagt sig så ville jag ut och spela igen. Jag blev snabbt härdad och det gick bra för mig att stå i mål. Jag har mycket att tacka grabbarna för, säger han och skrattar.
Även om hockeyspelandet började tidigt så fick det intresset samsas med andra sporter som fotboll, tennis, pingis, volleyboll och golf. Det mesta i sportväg har han hållit på med, mer eller mindre. Sportintresset i familjen är naturligtvis en avgörande faktor för hans nuvarande karriär. Föräldrarna var uppmuntrande entusiaster och Johans storasyster var en förebild som spelare i flicklandslaget i volleyboll.
- Det är klart att hon har haft stor betydelse och banat väg för mig. Sport var liksom naturligt i familjen.
Att Johan hade talang och var ett stort hockeyhopp uppmärksammades snabbt i Tierp. Redan som 14-åring fick han vara med i A-laget, först bara som inhopp när en spelare blivit skadad och året därpå som ordinarie spelare.
- Jag hade en fantastisk tränare, Lenny Eriksson, som verkligen trodde på mig. Och snabbt märkte jag ju att jag klarade av det. Jag fick en riktigt bra skola i Tierp, grabbarna tog hand om mig.

Som 18-åring hamnade han i Gävle och elithockeyspelandet tog fart i Brynäs IF. Sedan 1996 har hockeyn figurerat på proffsnivå och varit Johans yrke. Den byggutbildning han påbörjat på gymnasiet fick han avbryta.
- Det var väldigt skönt att mamma och pappa tyckte att jag skulle göra vad jag kände för. Skolan finns kvar, men den här chansen kanske aldrig kommer åter, sa de till mig. Jag är glad att jag gjorde den satsningen och jag är tacksam för att jag fick hjälp att bara köra på.
Givetvis är en plats i NHL den stora drömmen som hockeyspelare. Och Johan har lyckats med det. Över hundra matcher har han stått i mål där, och det är det inte många som har gjort. Men trots att han gjorde bra ifrån sig i NHL så blev karriären kortare en väntat. En förflyttning till laget Dallas Stars innebar slutet.
- Det var inte alls bra för mig, de hade ingen framtidssatsning, säger han.
Säsongen i Dallas ledde inte till något fortsatt kontrakt. Några andra krokar lyckades han heller inte få. Så det fick bli en flytt tillbaka till Sverige. Något som till viss del grämer honom.
- Det hade varit skillnad om jag visste att jag inte hade mer att ge där, då hade jag lättare kunnat vända blad och gå vidare. Men nu vill jag tillbaka och visa att jag kan. Jag ser inte NHL-tiden som något misslyckande, jag vet själv varför det blev som det blev. Det är synd att jag inte fick en riktig chans att visa vad jag går för.
För Johan var det givet att komma tillbaka till Brynäs efter USA. Det var där han helst ville vara om han inte fick någon plats i NHL. Men Brynäs hade redan två skickliga målvakter. Sommaren 2008 var en tung sommar där han inte riktigt visste vad han skulle ta sig till, helst ville han ju tillbaka till USA. Men det gick inte. Frölunda HC blev den bästa lösningen just då. När det nu till denna säsong blev en öppning i Brynäs IF kändes beslutet givet.
- Jag ville hitta tillbaka till glädjen i hockeyn. Jag har varit på turné i tio år, jag ville hem till Gävle igen. Jag är jätteglad att det gick att lösa. I dag är jag otroligt nöjd med den position jag har, säger han.

För tillfället finns det inte så mycket tid för andra intressen än just hockey. Det är det han brinner för. Under sin lediga tid umgås han så mycket som möjligt med familjen, och hans idrottsintresse har förts vidare till barnen, även om de inte har fastnat för just hockey. Musik är något som alltid finns närvarande i familjen. Musik spelas ständigt i villan i Valbo, de flesta sorts genrer. Hårdrock och band som Sabaton är han särskilt förtjust i. Men även om musik används som pepp i omklädningsrummet innan en match så är det sällan Johan får igenom sina hårdrockslåtar.
- Det blir mest house, om de andra får bestämma. Det är något jag aldrig har lyssnat på tidigare, men jag börjar gilla det. Man får igång ett skönt gung.
Hemma står en gitarr och väntar på att användas. Johan fick den som 25-årspresent. Men så här åtta år senare har han fortfarande inte lärt sig spela.
- Nån dag ska jag kunna. När jag har slutat spela hockey kanske jag blir besatt av musik istället, säger han och skrattar.
Men någon tanke på att lämna ishockeyn finns inte under de närmsta åren. Allt snack om ålder stör honom, så länge kroppen fungerar som den ska anser han inte att åldern ska vara ett hinder.
- Får jag spela hockey tills jag är 40 år så är jag nöjd, säger han.
Den äldre Honken, legenden Leif ”Honken” Holmqvist, var närmare 40 när han slutade, så nog ska Johan kunna leva upp till namnet. Att ha samma smeknamn som den förre detta målvakten, en av Sveriges största hockeylegender, har aldrig stört Johan. Tvärt om. Smeknamnet har funnits med sedan han var ung, då som ”Lill-Honken” men under de senaste åren endast Honken.
- Det är en ära att få bära det namnet. Får man ha det smeknamnet så betyder det kanske att man är rätt bra ändå, säger Johan och ler.
Marie Björk

FAKTARUTA
Namn: Johan Holmqvist
Smeknamn: Honken
Titel: Elithockeyspelare i Brynäs IF
Ålder: 33 år
Bor: i Valbo
Familj: Sambo och två barn
Världsmästerskap med Tre Kronor: Guld (2006), brons (2009)
Svenska mästerskap: Guld med Brynäs IF (1999)
Målvaktsförebilder: Pekka Lindmark och Pelle Lindberg
Brynäsfantasten Rolf Lassgård om Honken: För mig är det en hjälte som kommer hem. Det är ljuvligt att se honom i tröjan igen, och se all kunskap som han bär med sig till laget.