En otrolig livsresa

Jessica är född i Sundsvall och bott där hela sitt liv och växte upp mitt i stan men bor numera 5 mil väster om Sundsvall i en gammal lanthandel från 1911 i skogen, där de hittade lugnet och bedriver sina företag. Hon bor numera också i Stockholm.

Jag träffade Jessica för ca 6 år sedan då hon sjöng påett event j ag var med på med ett kvinnligt nätverk. Sen dess har jag följt Jessica på Sociala Medier och börjat älska hennes musik och inspireras av hennes och hennes dotters resa.

Jag ringer upp Jessica för att intervjua henne till min nya tidning och får en lång intervju som kommer att sändas i en artikelserie i Tidningen ConnectPoint.

Du får nu läsa om hennes resa från litet barn tills vuxen hon hur hon som ung började arbeta med att hjälpa folk med sådant hon själv upplevt som barn.

En sån häftig upplevelse

När jag pratar med Jessica så berättar hon att Make A Change ligger 3::a på Top 75 på Star Power Radio i New York och den kanalen har runt 1 miljon lyssnare varje månad. Några dagar senare när vi hörs igen så har den klättrat upp till 1:a platsen. En sån häftig grej och så fantastiskt roligt för Jessica och Rocky.

Det är duetten med Jessica och dottern Rocky, Make A Change som ligger i topp och den är inspelad till förmån för Hjärnskadefonden och Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft där Jessica varit ambassadör sedan 2015 och som bonus kom senaste releasen Little Love in på plats 75 på samma lista.

Vi ska nu i artikelserien även få följa Rocky som råkade ut för en hjärnskada, hur det har påverkat henne och hur hennes intresse för hundspann uppstod. Vi får följa Jessika, Patrik och Rocky genom deras liv med trakasserier, förföljelser och vägen till att allt börjat ljusna igen. Ni får också följa hur Jessica inte kunde ta en ton till att nu ligga 1:a tillsammans med sin dotter Rocky på Star Power Radio.

Min mamma envisades med att jag skulle få ett piano

Min mamma köpte ett piano till mig när jag var 6 år. Hon såg att jag hade någonting där när jag spelade på leksakspianot och när jag tog ut låtar så hon sa att ”hon måste få ett piano” men min pappa gillade inte det men mamma stod på sig och sa till pappa ”det klart att ungen ska få ett piano” hon var jättedrivande där min mamma och tror det var nog enda gången hon varit så drivande säger Jessica.

Jag bestämde mig för att bli musiklärare

När jag var 9 år då hade jag haft en musiklektion med en fantastisk musiklärare som liksom dansade över pianotangenterna när vi sjung och jag tyckte det var så himla häftigt och tänkte att om man blir så där glad av musik så vill jag också bli musiklärare, så när jag kom hem till mamma som stod i köket sa jag -Nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor. ”Jaha sa mamma” -Jag ska bli musiklärare. ”Det låter bra sa mamma, gör vad du vill, bara du blir lycklig".

Jag kompade bättre än musikläraren

Jag spelade på alla skolavslutningar och musikläraren bad mig att ackompanjera luciatåget, eftersom musikläraren tyckte jag gjorde det bättre än henne. Så det gjorde jag hela högstadiet..

Sen gick jag musikgymnasiet här i Härnösand och det var ju min lycka att jag kom in där för jag hade inte så bra läshuvud men jag hade fått reda på att man kunde spela sig in om man var tillräckligt bra så det gjorde jag. Jag spelade Månskenssonaten av Behoven och jag var nervös så hela mitt ben det skakade, drrrrrrr.. så en av jurymedlemmarna säger jag fattar inte hur du kunde spela när benet skakade i otakt.

Gjorde mitt första uppträdande vid 11 års ålder

Jag hade min första pianolektion när jag var 7 år hos en fin dam, Inga Sandberg, som mamma lyckats leta reda på. Hon insåg rätt snart att jag behövde större utmaningar så hon hjälpte mig in på musikskolan i Sundsvall som det hette då. När jag var 11 år gjorde jag mitt första uppträdande på flygel, ett klassiskt stycke av Oskar Merikanto. Jag minns att min mamma satt i publiken och var mer nervös än jag och bet på naglarna och var helt slut efter min konsert. Det gick bra. När jag var 12 år spelade jag i en fullsatt kyrka. Jag fattar inte att jag klarade det. Jag spelade Wilhelm Petterson Berger Sommarsången. Jag vet inte om du vet vad det är säger Jessica till mig men om du lyssnar på den så fattar du och den spelade jag när jag var 12 år i en fullsatt kyrka i Sundsvall och jag minns att jag var så nervös så jag var alldeles svettig om händerna så jag tänkte att jag kommer halka med fingrarna men jag gjorde inte det – Jag klarade det galant!

Jag är som bäst när det väl gäller

Jag brukar känna att jag är som bäst när det gäller, När det har hänt något tråkigt i mitt liv och jag mått ganska dåligt, då presterar jag som bäst när det väl gäller. Musiken har räddat mig ganska många gånger. Det är min ventil och kanal i livet. När jag föreläser så kallar jag föreläsningen Inspirationsföreläsning med musik, då berättar jag om mitt liv och väver samman allt med bildspel och låtarna jag har skrivit under den tid då jag upplevde allt. Många gånger då man inte når människor genom tal, så går det oftast lättare genom musik och bilder.

Älskade det sociala med att stå i butik

När jag var 13 år och delade ut reklam till alla i innerstan i Sundsvall. Jag hade även praktik på ICA Plus när jag var 14 år som det hette på den tiden och sen fick jag sommarjobb när jag var 15, som sen ledde till extrajobb där varannan helg och varje måndag och jobbade där i många år under gymnasietiden och tyckte mycket om arbeta där. Jag älskar att möta människor på olika sätt, gärna via musiken men spelade ingen roll att det var en butik. Jag fick så många samtal där i kassan. Jag hade mina stammisar som väntade på att min kassa skulle vara ledig så de kunde samtala med mig, lite kul faktiskt. Ibland har det faktiskt kommit fram någon gammal kund från när jag var 15-16 år när jag varit ute och spelat som frågat ”kommer du ihåg mig”

Fick otrolig värk i min kropp

Jag var ju med om ganska mycket under min uppväxt, jag spelade och övade väldigt mycket för att jag flydde in i musiken.

Jag fick väldigt ont i min kropp efter gymnasiet, det var väl så att kroppen sa ifrån. Jag kränktes på olika sätt av min pappa och på min skola utsattes jag av en personal. Det innebär stark mental stress och det blev väldigt mycket muskelsmärta och värk i kroppen. Efter några år så jag blev sjuk men musiken betydde fortfarande väldigt mycket för mig så jag hittade till slut en utbildning så jag blev musikpedagog.

Jobbade med rehabilitering

Jessica jobbade under 90-talet med smärtpatienter och stroke/afasi-patienter i nästan 8 år på Härnösands Medicinska Rehabiliteringsklinik där hon jobbade med en

typ av musikterapeutisk verksamhet. Hon hade själv tagit sig ur smärtan och visste därför hur man kan koppla ihop mentalt mående och fysisk smärta och hur musik kan underlätta måendet om man använder det på rätt sätt. Hon jobbade stenhårt för att hjälpa andra hitta sin väg ur smärtan.

-Jag tog fram ett alternativt rehabiliteringsprogram tillsammans med Rehabteamet, jätteintressant och det har jag ju haft användning för då min dotter råkade ut för en olycka i trappan hemma.

Musiken har följt mig hela vägen

-.Jag har jobbat med musik i olika konstellationer och på olika sätt. Jag har haft mycket kör, har haft baby-sång, suttit i pianobarer och varit pianolärare i många år, jobbat som musiklärare och allt har handlat om musik förutom när jag jobbade på ICA.

Sen fick Jessica jobb som musikpedagog -97. Då var hon 24 år och det var då hon började skriva musikaler och shower där alla elever medverkade.

-Jag jobbade några år på en mellanstadieskola och där skrev jag bland annat Uslands Hit-kavalkad, där jag mixade låtar från blandade genrer och det blev en hel del musikaler för ett 100-talet ungdomar.

-Som lärare möter man en hel del elever med dysfunktionella svårigheter och de känner ofta att de är misslyckade i skolan så jag kände att i musiken måste de få lyckas, berättar Jessica..De fick vara dansare eller presentatörer säger Jessica och många elever med svårigheter får höra många gånger i teoretiska ämnen att du måste skärpa dig, prestera mer annars får du inget betyg men i musiken och showen fick de lyckas och jag kan fortfarande möta vuxna idag som kommer fram på stan och säger ”det var jag som var en i gruppen i din musikal” och de berättar ofta hur mycket det betydde att de fick vara del av ett sammanhang där alla var lika värda. -De berättar hur mycket musiken har betytt för dom och att de fick lyckas en gång i skolan.

"Se människor för vad dom är och inte för vad dom presterar, Se dom, Fråga vad vill du göra? Ofta dömer vi människor på utsidan"

 

Första gången jag sjöng på ett jobb

Efter något år blev jag flitigt anlitad på Gålsjö Bruk i Sollefteå en gång i månaden under 5 års tid. Dom hade gourmetmiddagar med kändiskockar och då spelade jag också instrumental musik och vid ett tillfälle var det någon som sa, ”Kan du inte sjunga något också?” – Sjunga, näääää, jag var så försiktig och såg mig inte som en sångerska på den tiden utan mer som en pianist.

"Jag var så rädd för vad folk skulle tycka om det mesta jag gjorde"

Jag var väldigt osäker men så tänkte jag att jag tar väl någon låt ändå som jag kan så jag började sjunga och folk reagerade positivt och jag fick komplimanger

”Du har helt otrolig röst, du måste fortsätta med det”

Så nästa gång jag uppträdde så varvade jag med att spela och sjunga. Sen hade jag kontinuerligt med jobb på värdshuset och ca 9-10 spelningar per år både fredag och lördagar. 2003 var det första gången jag på nytt både sjöng och spelade solistiskt på scen och sen har det fortsatt.

Rocky föddes november 2002. Vi bodde på Alnö när hon föddes och började på en skola där. (Mer om Rocky får vi höra mer om i en annan artikel).

Förlorade min mamma i Tsunamin

2004 förlorade jag min mamma i Tsunamin, den dagen förlorade jag min största support i musiken och det var henne jag pratade med efter spelningarna. För mig blev det i den stunden stopp i mitt musikaliska flöde, så jag kunde inte ta en ton på pianot tills hon blev identifierad och vi fick reda på att vi kunde få hem henne.

Det tog några månader och ovissheten är det värsta som kan drabba en människa Jag sjöng sen på mammas begravning, liksom Helen Sjöholm gjorde.

Blev peppad av Pigge

Några veckor efter begravningen fick jag erbjudande om att inviga gamla Hoagy´s Pianobar i Sundsvall och jag funderade på hur ska jag skulle kunna göra det när jag inte kände någon glädje? Men så tänkte jag att om jag säger nej nu så kommer jag aldrig spela igen, så jag tackade ja och gick dit med tunga steg och när jag kom dit så såg jag någon som jag kände igen i baren från tidningarna och det var Pigge Werkelin. Pigge var mitt stora hopp och inspiratör under tsunamin-tiden där han kämpade för att få hem sin fru och sina två barn som han hade förlorat under tsunamin och var anhörigas språkrör i Thailand eftersom det var kaos hemma i Sverige. Hur kan han vara här tänkte jag, bor inte han på Gotland. Det var verkligen märkligt så jag gick fram till honom och berättade om min historia med min mamma och att jag hade följt honom att han inspirerade mig att orka lite till och sa att jag inte förstod att han orkat fortsätta, som förlorat så många på en gång och berättade mina tankar för Pigge om att jag inte fattade hur jag skulle klara av att spela den där kvällen. Men då tog han tag i mina axlar och tittade på mig och sa Du Jessica, människan är mycket starkare än du kan ana. Nu sätter du dig vid den är flygel och sen kör du. Jag gjorde det och det gick bra, så jag har Pigge att tacka för att jag kunde börja spela igen..

Ännu fler tragedier

Jag gick in i djup depression och sen dog min mammas närmsta kamrat sedan 5 års ålder, min gudmor 1 år efter tsunamin i lungcancer.

Det var en fruktansvärd tid, men med min gudmor kunde jag följa ända in till slutet som jag inte kunde med min mamma som katastrofalt var med om Tsunamin och där drunknade.

Min gudmor och jag pratade mycket om min mamma och allt bus de hade gjort och vid ett tillfälle sa hon till mig att hon ångrade sig i hela sitt liv som sen tog slut vid 55 års ålder. Hon tittade på mig och sa vad du än gör Jessica så ångra ingenting, det är tjejer som du som få saker att hända så känns det rätt så kör du!

Jag kände väl inte just då i den stunden Just do it men det gick 3 år till och september 2009 hade jag varit inne i en djup depression under 5 år och det kändes som att ångesten stod på min bröstkorg och tryckte ner mig varenda dag jag slog upp ögonen. Den här septemberdagen vaknade jag upp och kände att nu får det banne mig vara nog. Jag tittade på min man Patrik och knuffade på honom i sängen där han låg och sov. "Nu får det vara nog här…jag måste börja leva. Jag har inte en aning om hur men jag ska klara av det och nu ska jag ta mig en promenad".

Det var klarblå himmel, krispig höstdag, och plötsligt när jag hade gått några kilometer kom en melodi i mitt huvud och när jag kom tillbaka till huset så hade jag skrivit min första låt. Så 2009 på hösten skrev jag min allra första egna låt.

Min man frågade mig gång på gång under alla år då jag satt i pianobarer om inte jag skulle testa att skriva någon egen låt. Mitt svar var alltid, "det kan jag nog inte" ett svar som egentligen handlade om rädslan att ta plats Man ska ju inte vara "någon" Så när jag kom tillbaka från promenaden sa jag till min man "Kom!, sätt dig ner,…jag har skrivit min första låt, vill du höra?. ”Vadå nu?” sa Patrik. -JA. Det var så inspirationen till Just Do it kom till liv, "Det är så häftigt för när jag sa Ja till livet så kom det en melodi i mitt huvud" Tyckte låten och texten var ganska stark tillsammans så jag tänkte, tänk om jag kan göra flera så jag gick flera promenader som resulterade i flera låtar.

Våren 2010 hade jag fått ihop 4 låtar som jag kände hade något att säga.

Just Do It

Min man Patrik hade jobbat med ett ambulerande Elvis-museum under 90-talet så han hade etablerat kontakt med några duktiga Elvismusiker. Patrik frågade mig om han skulle mejla Charlie McCoy i Nashville 2 av mina låtar.

Jag blev livrädd och sa till Patrik att Charlie förmodligen aldrig skulle lyssna eller svara på ett sådant mej.

Låtarna skickades i väg till Charlie McCoy och det dröjde inte mer än 2 veckor så hörde han av sig ”Vilka fantastiska låtar kan du inte komma över med frugan så samlar jag ihop ett gäng musiker så spelar vi in” skrev Charlie till Patrik Jag trodde inte det var sant och Patrik frågade mig

”Vill du detta nu då”, - nej det kan jag ju inte göra, det går inte, jag har ju aldrig varit i en studio ens och åka till USA? Och så gick det sen någon timme,

jag funderade och så kom jag ihåg vad min gudmor sagt.

”Ångra ingenting Jessica”.

Så jag sade till Patrik att åker inte du med så åker jag själv.

Läs mer nästa nummer i ConnectPoint om hur hennes familj blir utsatta för trakasserier och mobbning. Läs också om USA-vistelsen, inspelningarna och hur Rocky skadade sig och fick en hjärnskada

Följ Jessica Falk www.jessicafalk.com