Pekka Seitola - systemvetande entreprenör

Han är 54 är ung och kallar sig hellre entreprenör än affärsman. På frågan vad han gör idag är svaret diplomatiskt att han investerar i småföretag och arbetar med projekt. Ett litet understatement visar det sig då vi slår oss ned i den 600 kvm stora skogssaunan intill havet och får ta del av av en hisnande affärsresa.

Pekka är uppväxt på Stockholms södra sida och på gymnasiet i Bandhagen läste han 3-årig ekonomisk linje.
– Jag är egentligen ganska lat, berättar Pekka med ett leende, så när jag skulle söka in på universitet i Uppsala 1978 så hade det startat en ny kurs för systemvetare. Jag var ju intresserad av ekonomi och matematik och räknade ut att eftersom det här var en ny linje och en ny vetenskap med datorer så borde det inte vara så mycket skrivet och följaktligen inte finnas så mycket man behövde läsa. Det stämde faktiskt men där föddes mitt intresse för programmering vilket blev grunden för min yrkesbana.
Redan sista året på utbildningen fick han anställning på Riksskatteverket och sedan blev det ett par års anställning på en konsultfirma som hette Systemator innan det var dags att starta eget, Fyra Linjer AB, tillsammans med två kamrater - Lars Hedberg och Anders Berlin.
I början av 90-talet grundade han IT-konsultföretaget Cyber Com PPM AB tillsammans med sin grundskolekamrat och vapendragare genom åren, Per Bergström.
Vi hade uppdrag jämt och blev kontaktade av headhuntern Mattias Gerdner som ville rekrytera. Vi tyckte han kunde sälja in våra tjänster så vi startade en konsultfirma i stället. Målsättningen var att bygga upp den till 20-25 personer och sedan sälja av. Det skulle ju vara en bra affär. 1996 var vi klara, dvs vi hade blivit 25 personer. Det var kul och faktiskt inte så svårt då det fanns hur mycket jobb som helst. Då bestämde vi oss för att kopiera konceptet och bygga en koncern med flera liknande företag. Det var för övrigt snabba beslut jämt på den tiden, erinrar sig Pekka med spjuveraktig blick. Vi presenterade idén på en kick-off för våra anställda och några skrattade nästan lite generat när vi sade att om 3 år skulle vi vara 300 personer och ha lika många miljoner i omsättning.

Koncernen blev internetkonsulten Cyber Com (idag Cybercom Group) och affärsidén var att dotterbolagen skulle sälja konsulter och konsulttimmar. Företagen konkurrerade med varandra på marknaden men hade också nytta av de stordriftsfördelar och synergier det innebar.
– Vi gjorde dock ett par annorlunda saker, analyserar Pekka. Dels anställde vi bara färdiga, skickliga konsulter. De kostade mera men hade också en beläggning på 110-120 %. Dessutom hade vi redan tidigt anställt säljare som hela tiden tog in nya uppdrag. Det här var åren 1997-98 och det gick som ett huj då det var rena Klondike (uttryck från guldruschens glada dagar) på marknaden.
Vårt resultat var fantastiskt men vi hade ständigt likviditetsbrist eftersom vi hade ett likviditetstapp på 150.000 kronor för varje ny anställd. Den enkla formeln för detta var att de kostade två månadslöner plus en PC innan de började generera. Vi redovisade för banken varje kvartal och det stämde alltid. För räkna kunde vi, och sälja, ler Pekka. Det gick dock upp för oss att stänger banken av checkkrediten, då är vi faktiskt rökta. Det var då vi insåg att vi måste ta in riskkapital. Vi var uppe i en sex eller sju bolag och ibland uppvaktade vi faktiskt Patentverket med tårta i vår iver att starta nya bolag lite snabbare. Vi var välkända gäster där.
1998 var IT-branschen på väg upp ordentligt så det var egentligen mer ordermottagning än försäljning och det fanns fler uppdrag än det fanns konsulter som kunde leverera. Så även riskkapitalisterna började dra sig till branschen. En av IT-erans största namn, Kjell Spångberg bl.a ägare i Intentia med massor med bolag, köpte in sig med 10 %.
Redan på första styrelsemötet så föreslog han att vi skulle börsintroduceras. Det var snabba ryck då vi precis löst central administration och fakturering och för första gången tillsatt en formell styrelse. Vi hade ju konsultjobb själva och var ute på jobb hela tiden. Vi behöver väl inget kapital resonerade vi. Om vi slutar anställa så är vi ikapp med likviditeten på ett par månader. Men han övertalade oss och vi gick därmed in i en helt ny fas. Det berikade oss personligen ganska häftigt men organisationen blev inte längre densamma.

Cyber Com börsintroducerades med buller och bång den 1 december 1999 och slog en hel del rekord. Aktien var bl.a övertecknad 26 ggr.
Inför introduktionen hade vi en roadshow på två veckor i bl.a England och USA och under den tiden dubblerades alla IT-bolag på börsen. Folk hade hybris och det var ju inte vi speciellt ledsna för, garvar Pekka. Faktum var att aktien gick upp några 100 % redan första dagen och vi kunde stärka det egna bolaget med 100 miljoner.
– Nu kom vi plötsligt i en sits där vi förväntades att köpa bolag men jag kunde omöjligen köpa företag för 100 miljoner som bara tjänade en miljon kronor. Jag kunde fortfarande räkna, så därför undvek jag att köpa något i onödan. Visst, en webbyrå skulle man ha på den tiden så där gjorde jag något misstag. De hade fel kultur, fattade inte affärer!
Vårt bolag var dock lönsamt och vi var som alla andra värdemässigt grymt "hajpade". Vi satte oss och började räkna på bolagens värden och kom fram till att något var j-igt fel då det visade sig att med de värden vi och den svenska marknaden hade så skulle inte världsmarknaden räcka till!
– Felet med den s.k "nya ekonomin" var att det gällde bara att expandera och göra så stor förlust som möjligt - men vi ville ju ha utdelningar. Vi var jagade av ganska många s.k Corporate finance bolag som ville köpa så vi avyttrade rätt mycket av bolaget när vi fick möjlighet till det i september 2000. Vi hade anställt en VD och kunde dra oss tillbaka. I april 2001 hoppade jag av det operativa helt och hållet då det var svårt att ha tre roller. Dels som huvudägare, styrelseledamot och någon form av teknisk chef. 2003 sålde jag resten av mitt innehav i Cyber Com till industrimannen Christer Eriksson som bl.a startat Consafe.
– Redan 2001 hade vi dock köpt in oss i ett intressant tekniskt företag som hette Knowit. Både jag och Per var tekniker och visste att det var ett bra företag även om de inte gjort allt rätt imagemässigt.
Pekka köpte då 5 % av bolaget och sitter i styrelsen sedan 2004. Knowit AB är idag ett börsnoterat IT-konsultföretag med över 1600 specialister.

Hustrun Linda träffade Pekka då hon anställdes på Fyra linjer i mitten av 80-talet och hon var från Gävle. De sökte ett bra sommarboende här och kunde köpa Tomtebo 1997. Det var färdigrenoverat 2000 och när dottern Kimberly skulle byta från dagis till 6-års föll det sig naturligt att flytten gick från Stockholm till Gävle. Det här var år 2000 och familjen inkluderade även treårige sonen Timothy.
– Tanken var att pendla men det höll bara några månader. Det var inte så kul att sitta på tåg. Efter att ha arbetat 80-90 timmar i veckan under många år så var det dags att ta det lite lugnare, minns Pekka. År 2001 satt jag faktiskt här utan att egentligen ha något att göra, Då träffade jag ett företag som hette Annonsportalen. De undrade om jag inte kunde hjälpa dem att göra ett system som automatisk skickar in annonser till tidningar. Visst, svarade jag, det kändes som en bra utmaning.
– Vi ville börja med ett nischad, icke konjunkturkänslig och som vi trodde ett enkelt område, nämligen begravningsannonser. Det visade sig vara krångligare än vi förstått då alla tidningar använde olika typsnitt liksom att det inte fanns någon standard för symboler. Det var följaktligen de mest komplicerade annonserna layoutmässigt. Vi hade dock folk med från tidningsbranschen och de sa att om DN tar det så är alla andra med, och på den vägen är det. Calle Crona på Gävle Begravningsbyrå var en klippa i den här processen genom att ställa de rätta kraven.
Idag arbetar Timecut även med platsannonser och kungörelser och har även börjat rikta in sig på nya marknader. Tillväxten går som tåget och förra bokslutsåret omsatte företaget över 250 miljoner kronor. Han slutade som chef där för 1,5 år sedan och Pekka arbetar nu inte operativt i någon av sina verksamheter.
Jag gillar att segla och åka skidor och det är inte bra för moralen mot de anställda om chefen inte finns på plats, förklarar Pekka. Nu vill jag ha det bra tillsammans med familjen, inte tappa bort något på vägen. När man leder entreprenörsföretag får man lägga sig i allt. Även om man delat ut ansvar och arbetsuppgifter så är man ju ytterst ansvarig för allt och vill ha koll.

Efter sin ankomst till Gävle investerade Pekka i små regionala uppfinnarföretag men har de senaste åren fokuserat allt mer på fastighetsaffärer.
– Det var min granne, försäkringsmäklaren Rolf Osséen som drog in mig i branschen. Vi började med Ericsson-fastigheten på Sörby Urfjäll. Fastigheter är bra då de inte är så konjunkturkänsliga. Inte så svängigt, inga klipp men bra kassaflöde med jämna och fina vinstutdelningar och med en låg arbetsinsats, i alla fall med kommersiella fastigheter.
2009 startade han ett exploateringsprojekt i Åre som senare köptes av den norske skidlegenden Björn Dählie.
– Jag har svårt att förlika mig med priser på 50.000:- per kvm, men så länge det finns köpare så är det uppenbarligen en fungerande marknad, resonerar Pekka. Däremot är Kungsberget riktigt kul. När utvecklingsansvarige Jonas Lundblad och Micke Rundblom, Branäs ägare, ville bygga boende och förvandla skidanläggning till skidort så trummade jag ihop ett gäng och ett projekt där vi byggde ett par hus på Kungsbergets veranda. När sedan hotellbygget kom på tal så var det klart att vi skulle vara med.
Därmed var Kungsbergets nya Ski Lodge ett faktum.
– Vi bygger just nu en likadan anläggning i Branäs som kommer att vara klar till Lucia. Vi har ett mycket bra samarbete med ALMI och ALMI Invest liksom Norrlandsfonden.
Idag är han aktivt i 7-8 projekt och har ett antal halvsovande.
– Det är lagom takt nu, resonerar Pekka, men spinner igång rejält på frågan vad som är mest intressant för tillfället.
Då måste jag nämna Radarbolaget som drivs av Esri och är ett mätsystem med radar för övervakning av heta och svåra processer i stål- och metallindustrin där vi samarbetar med bl.a Sandvik.

Privat är seglingen den stora passionen och Pekka har tävlat en hel del de senaste tio åren. Han har fått bra placeringar i både SM, NM och VM i klassen 2.4, Minitolvan. Att han har eget båthus och bor nära Gefle Segelsällskap är naturligtvis ingen slump. Där sitter han (naturligtvis) i styrelsen och är seglingsledare.
Han betonar att näringslivet i regionen är bra och gillar människorna här.
Det är lätt att få kontakt och lätt att samarbeta. Folk är öppna och lyhörda för idéer. Vi har ju en helt annan infrastruktur och billigare kontorsplatser och boende vilket är stora konkurrensfördelar. Allt går mycket fortare och enklare här. Bara att handla och parkera bilen ger tid till annat är arbete. Jag tror verkligen på den här regionen och är fylld av positiv framtidstro. Vi kan växa inte minst inom logistiktjänster. Se på hamnens utveckling av containertrafiken och när muddringen är klar kan vi ta in fullstora fartyg. Dessutom är vi den nordligaste isfria hamnen.

Vi blickar ut över den magnifika utsikten och konstaterar att det enda som kanske skämmer vyn något är Korsnäsfabriken på andra sidan viken.
– Det är faktiskt riktigt fint på kvällen, förklarar Pekka. Då lyser det upp som en egen liten stad. Sedan köpte jag faktiskt några aktier i det bolaget också. För det är ju betydligt roligare att se röken från något man är är delägare i.