Ska vi reda ut det här? Svenska akademins ordlista SAOL:” kris substantiv ~en ~er • mycket svår situation spec. om (vändpunkt i) sjukdomsförlopp resp. ekon. kris”. Har det nyligen uppstått en svår situation, en vändpunkt i skolan, som ger anledning att säga att det är kris i skolan? Svaret på det måste bli att det inte har tillstött någonting som gör att skolan fungerar sämre än för tio, tjugo, trettio år sen. Dagens problem är inga nyheter. Vi kan känna igen oss i det mesta tidningar, tv, krönikörer och politiker upprepar och tar om. Och tar om igen.
Men vad är det då för kris de talar om? Har vi verkligen sett en vändpunkt? Ja, sedan 1993 har det uppstått ett tusental fristående skolor, förutom de som 290 kommuner äger. Och det talas det om. Väldeliga! En del tycker det är förfärligt, andra att det var väl en bra ändring. Och att somliga kommunala skolor gör vissa saker sämre än en del privata är väl inte så konstigt. Det är ju tvärtom också.
Jo, så debatteras det våldsamt om att barnen i skolan inte lär sig något längre! Men så är det ju inte. Lyssna på radioprogrammet Vi i Femman, till exempel. Där sitter 12-åringar och svarar kaxigt på frågor som många av oss vuxna låtsas att vi inte hör. Och testa att göra ett högskoleprov, så ser du vad man förväntas kunna efter nio år i grundskolan och tre år på gymnasiet. Ja inte allt, förstås, men rätt mycket, om man nu ville komma in på universitetet.
Men ungarna har ju ingen respekt längre! Vilken respekt? Den att man riskerade en snyting av sin lärare om man inte gjorde som man blev tillsagd? Eller att man måste låtsas vara som en tvättsvamp, bara suga upp vad som står i böckerna och läraren säger utan att våga fråga om det är sant, det som står där eller sägs? Nej, den ”respekten” lämnade vi för åtminstone 40 år sen. I dag är det självklart att elever lär sig kritiskt tänkande och att det mesta de hör i dag är det som kallas fake news. Kunskap finns överallt att ta till sig, skolan har inte längre kunskapsmonopol, som på katekesens tid. Men lärarna är väldigt duktiga på att hjälpa till att orientera i informationsflödena och tillsammans med eleverna förstå hur saker och ting hänger ihop.
Men några problem finns det i skolan, värda att diskuteras, och som vi känner igen sedan gammalt, även om de på sina håll har förvärrats. Skolan är inte jämlik. Alltså på det sättet att de barn som går i vissa skolor ger dem mycket bättre chanser att lyckas med studier och arbete senare i livet. Det vill och måste vi komma till rätta med, för i Sverige är vi noga med att allt ska gå rättvist till. Särskilt när det gäller barn. Det ska vara exakt lika mycket läsk i varje glas på barnkalaset! Eller hur?
Den gamla krisen!
Men den gamla krisen i skolan, den som sorterar barn i lyckliga och framgångsrika å ena sidan, och barn som känner sig misslyckade och chanslösa å den andra, den krisen har vi haft ända sedan 1843 när skolan startade i Sverige. Skolan har i mycket hög utsträckning glömt sitt andra uppdrag, att barn inte bara ska lära sig vissa saker som riksdagen har bestämt. Det andra uppdraget kallas (lite slarvigt) Demokratisk fostran. Vad kan bättre beskriva vad det är än Läroplanen för grundskolan (Lpo11)?
Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Alla sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.
Diskriminering, kränkande behandling, främlingsfientlighet, mobbning, hat, hets mot folkgrupp, förolämpningar, utfrysning, övergrepp får inte ens förekomma, det ska bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser. Det betyder att det ska varje elev, lärare, rektor, skolägare och politiker göra, bemöta med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser. På hur många skolor gör man det. Och vi vuxna, kan vi dra oss till minnes att vi fick det inpräntat i oss under vår skoltid? Nej. Det var full kris i skolan redan då.
Jag tror att vi slog oss till ro nån gång på 70-talet och trodde att det där var löst, så att vi inte behövde tjata om det igen. Och det kanske var så, när vi umgicks i byalag och föreningsliv i en, som vi trodde, trygg värld. Miljökatastrofer var olyckliga tillfälligheter (Teckomatorp 1975) och kärnvapenhotet försvann ju med Berlinmuren 1989. Eller?
Numera har vi krafter i större delen av vår värld som vill destabilisera demokratin, få oss att tro att det är kris överallt, att alla har ljugit i åratal för oss och att vi inte ska lita på varken någon eller något. Bara den som är allra närmast, de lite längre bort kan vara hot. Då letar vi skillnader. Då är det hudfärger, ursprung, religioner och vanor som vi tror är hot.
Sådana destruktiva strömningar blåses i dag upp till historiskt hotfulla drakar överallt. I dag finns Trump och ”terrorexperter” i varje TV-ruta och gör oss rädda. Så som tanken bakom är. Och vi vuxna sveps med, och tänker inte på hur barnen reagerar på det. Men dom gör, säger och beter sig precis som vi!
Får vi be alla att ställa krav på skolorna att göra vad de ska, nämligen ett förebyggande arbete för allas lika värde, förståelse för andra människor, förmåga till inlevelse med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser. Det är sådant som gör våra barn trygga. Och det står i läroplanen!
Claes Jenninger
---------------------------------------------------
CFANYTT
Anna Idell
