Det här med att vara 3 år gammal.
Det måste vara det absolut jobbigaste, mest ansträngande och frustrerande som är totalt under hela livscykeln.
Att varje dag, ibland varje sekund, kastas mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Det kan liknas vid en naturkatastrof.

Ena sekunden väldigt lycklig och förväntansfull för att i nästa sekund få beskedet som totalt förstör ditt liv, din existens och framtid och där det inte finns en tillstymmelse till ett litet ljus, ingen levande varelse kan få dig att känna annorlunda eller få dig att försöka tänka lite längre fram.

Det är svart, mörkt, stängt.

När tiden går, alldeles för sakta, så börjar det lilla lilla ljuset komma tillbaka. Man kan börja att acceptera situationen men aldrig förstå meningen med den.
Man börjar köpa sig till en acceptans, men letar kryphål för att må bra. Man intalar sig att kanske, kanske kan jag ändå hitta någonting som gör att jag ändå kan fortsätta, att jag ändå kan få det som jag ville från första början.
Jag kanske bara måste ändra lite på tillvägagångssättet.

Man ändrar riktning.

Man använder ord som ”Men snäääälla, Du är sååå fin, Jag Älskar dig så mycket”.
Med förhoppningen att det här kommer göra susen. Ibland gör det ju faktiskt det. Då är man i nästa sekund tillbaka till det fullkomliga, det underbara och lyckan är total.

Om det inte fungerar.

Då är man tillbaka till katastrofens början. Med vetskapen att man varit där tidigare.
Och resultatet blir en än värre katastrof, större än något Media någonsin skulle kunna rapportera om.


Och vänder man på det hela så är det precis likadant att vara 33 år och hantera katastrofen.