Hip Hop blir mer inspirerat av electro och tvärtom. House musiken flörtar intensivt med samba rytmer. Min älskade eurodisco levde ett hektiskt liv i mitten på 90-talet. Popmusiken stavades Oasis och i samma andetag man lovprisar Pulp är de borta från varje engelsk musik kolumnists läppar innan man ens hinner stava till Blur. Musiken på det kommersiella dansgolvet har dock byggt sin stabila 4-takts beat i snart över ett halvt sekel. Vi är vana vid svulstiga stompiga beats som väcker varje liten pulsåder i sin dvala. En refräng som tränger genom ben och märg. Det vill vi ha, vi som dansar hela natten lång.

Den moderna dansmusiken står idag inför ett viktigt och smått oroväckande vägskäl. För idag, 2010, är det vanligare än någonsin att populär dansmusik låter skrämmande minimalistiskt. Vi dj´s pratar om det ”stora breaket”. Det är stycket innan låten ni dansar till därute brister ut i ett fullständigt glödande fyrverkeri av cymbaler, baskaggar, hihats och skrikande kvinno/mans röster. Det dansande folket sträcker händerna i skyn till Swedish house mafia´s senaste brottarhit ”One” och inväntar den stora smällen från basen som trycker mot deras svettiga bröstkorg. Då kommer det. Sticket. Basen är enorm. Det exploderar på dansgolvet. Men det svenska house kollektivet Swedish house mafia tillhör undantaget på framgångsrik dansmusik.

Det mesta som släpps därute i vimlet av ny elektronika, eurotechno eller hiphop och r´n´b är väldigt sparsmakad på öronbedövande trummor och basar. Det är så minimalistiskt att man tror för ett kort ögonblick att man har förflyttats från källaren på Heartbreak Hotel till en skum lagerlokal någonstans på Alderholmen i Gävle någon gång i slutet på 90-talet. Där triumfen av ett långt break i en house låt enbart toppas med några fjuttiga ”poff,poff,poff”. Det är allt vad vi, dansens folk, verkar behöva i detta årtionde. Det har inte varit någon riktig urladdning i modern dansmusik sedan Faithless magiska synt stänkare ”Insomnia” och den skapar fortfarande hysteri på vilket dansgolv som helst. Kom igen nu alla dansproducenter därute. Lämna den minimalistiska stilen åt dess öde. Vi kan det där nu. Jag kräver lite stompa stompa i framtidens dansmusik. Alla skulle vi bli lite gladare.

* Under årets Peace and Love festival hann frugan och jag med att se Vampire Weekend, The Kooks, Kent, Robyn, Them crooked vultures och Melissa Horn. Allt på en enda eftermiddag och kväll. Vi höjde medelåldern med en sisådär 27 år men vi var glada ändå.
* För typ 17:e gången spelar Promoe på Slickcity den 26 augusti. Been there, done that tänker Mårten Edh (som han egentligen heter) när han kliver på scenen därnere i källaren. Det spelar ingen roll. Han kommer riva hela huset. Som vanligt.
* Det är julafton för skräckfilmsfantasten i mig. Resident Evil är tillbaka! Milla Jovovich spelar återigen Alice i den fjärde filmen i serien. Nu med tilläget Afterlife i titeln. Kan bli hur underhållande som helst. 17 september är det svensk biopremiär.

Christian Stjernström