Visst är det kul att gå ut på stan och impulsshoppa? Särskilt nu när hösten närmar sig, flipflopsandalerna är för kalla och det bara är en tidsfråga innan löven ligger i stora gulbruna högar på marken. Varma kläder kräver mer tyg och vi proppar shoppingkassarna fulla med varma plagg. Så kommer vi till det där man ska ha på benen när tunna sommarkjolar blir för kalla och det nyper i låren av kyla. Det finns ett plagg som alltid fungerar, ja just det - jeans.

När jag kände att hösten svepte in i luften var det dags för ett nytt jeansköp. Inte några billiga från någon av de stora kedjorna. Nej, nu ville jag ha ett par “riktiga” jeans. Redan vid tanken på jeansen började jag svettas, benen började svälla och hjärtat började slå snabbare. Min gamla jeans-skräck satte fart.

Jag begav mig in till stan och kastade mig in i jeansaffär efter jeansaffär. Jag ville ha ett par nya jeans. Inga konstigheter. Bara ett par normala jeans. Under ett par dagar hade jag sprungit omkring och provat jeans, i hela Gävle, och i hela Stockholm (!) Blev inte nöjd. Inte nöjd. Inte ens lite nöjd. Alla såg helt fel ut. Helt fel! Jättejättevida ben, konstiga slitningar, mönster och fula fäger. Jeanskatastrof. Ännu en jeansdepression kom smygande i hormonsystemet. Varje gång är den andre lik. När man “måste” ha ett par jeans kan man inte hitta ett par.

Ett helt par vanliga "normala" jeans kändes plötsligt lika svårt att hitta som att hitta en diamant gömd under en sten längs motionsspåret på joggingrundan. I omklädningsrummen finns det två alternativ på hur man ser ut när man provar ett par jeans som man inte blir nöjd med. Alternativ 1) Korv. Alternativ 2) Ben och rumplös. Inget upplyftande direkt. Ledsna miner var överallt, i jeansaffärer och på alla gator (helvetes skitjeans). Och inte hittade jag ett par jeans. Jag åt glass som tröst men inga jeans, ändå inga jeans...

På måndagslunchen, när jag var i Stockholm, sprang jag bort till T-banan Karlaplan. Jag klev av vid centralen och gick upp på Åhlens City, målinriktad och bestämd med ett ord på hjärnhinnan: JEANS! Jag greppade tag i ett par Replay, i rätt storlek och.... äntligen, äntligen, äntligen! Jag kunde åka tillbaka till jobbet med ett leende på läpparna. Äntligen hade jag ett par normala och riktiga jeans. Inga konstigheter, katastrofen var som bortblåst. Nu fick höstvindarna gärna ta fart och träden bli orangea. Mina nya jeans skulle välkomna hösten med ett leende.