I den kris som alla visste skulle komma, det omöjliga euro-projektet, tycks ledande politiker ha tagits på sängen. De ville skapa ett högt reglerat penningsystem för alla EU-länder och så gick det som det gick. I stället för att dra den alldeles uppenbara slutsatsen, att denna stora politiska intervention måste rekonstrueras, anklagar de marknader för att inte anpassa sig till det omöjliga.
Euron kan lätt jämföras med att en regering beslutar att dela ut skjortor av storleken medium till alla medborgare. Nu visar det sig efter en tid att ganska många skjortor inte passar. Om nu regeringen hävdar att hela problemet beror på att medborgarna inte anstränger sig, de feta för att inte banta ned sig och de magra för att inte äta upp sig, har vi en ganska bra parallell. Regeringen inför en ny och dyr myndighet för viktkontroll som har vittgående befogenheter. Och bra karriärmöjligheter för politiker från alla läger.
Men på olika sätt tar euro-krisen ytterligare ett steg. Den avslöjar svagheter i den europeiska socialstaten. Sydeuropa är en ödesdiger början. Socialstaten har introducerat en ordning, där medborgare alltid ska räkna med att bli generöst försörjda av det offentliga, oberoende av vilka beslut de själva fattar.
Reell pensionering kring femtio år har blivit vanligt i länder som Grekland, Italien och till och med Frankrike. Närmast oöverskådliga floder av bidrag flyter från staterna till medborgare, ibland för de mest bisarra skäl. En stor del av den organiserade brottsligheten i Sverige försörjer sig mellan klippen på statliga förtidspensioner. Ryggen, kan man tro.
När en stat som Grekland, ekonomiskt något över u-landsnivå, introducerar avancerade bidragssystem, avslöjas på sätt och vis hanteringen som ohållbar. Politiker av alla de slag och färger konkurrerar vid valen om att lova mer av bidrag, understöd och förbättringar. De få som säger att detta ju inte går, pekas ut som asociala.
Så bidragsekonomin får fäste också i Grekland. Det är nu bara en liten hake. Man har inte råd. Medborgarna vill ha bidragen, men är inte beredda att betala de skatter de kostar. Staterna får låna för att få råd. Skuldhantering kommer att bli en central del av socialstatens politiska ekonomi.
Grekland drar opportunistens fördel av att vara med i euron. Vanskötseln slår inte på en gång igenom i stigande räntor och försämrade växelkurser. Åtminstone inte så länge Tyskland ligger kvar och balanserar. Signalerna om att man måste lägga om kursen uteblir, euron blockerar dem.
Finansministrar får raseriutbrott över att marknaden hela tiden ökar statens skuld, man vill ju så väl, och så ständigt denna marknad. Det finns i dag inget EU-land – Sverige är ett undantag, men inte med i euron – som klarar gränsen på högst 60 procents statsskuld och högst 3 procents årligt budgetunderskott. Det ansågs på 1990-talet, när regeln infördes, vara något ganska självklart. I dag får vi uppfatta den som utopisk.
De okontrollerade skulderna har blivit i stort sett ohanterliga. För att klara denna första skuldkris för Grekland flyter mellan 1200 och 1300 miljarder (!) kronor i utländska lån till landet. Oberoende ekonomer menar att detta är otillräckligt. För att någon över huvud taget ska våga köpa grekiska statsobligationer får man erbjuda en ränta som ligger 4-5 gånger högre än den svenska. Riskpremien är enorm.
Det för oss fram till den förvånande slutsatsen, att det i dag bedöms som en realistisk möjlighet att den europeiska socialstaten går i konkurs. Flera EU-länder balanserar på gränsen. Det har tidigare bedömts som en omöjlighet, eftersom en modern stat har beskattningsrätt. För att möta stigande skulder kan man alltid öka uttaget av skatt från medborgarna. Men det är teorin. Uppenbarligen finns det en gräns för hur långt beskattningsrätten är effektiv.

Kurt Wickman