Den lilla byn i Flandern låg fet och präktig i sommarsolen. Höstregnen hade sedan länge exporterats till de vallonska trakterna längre österut där man för övrigt allmänt ansåg att regnen bättre hörde hemma. Torghandeln och stånden trängdes på Grote Markt, och caféet hade sedan veckor tillbaka åter annekterat trottoaren och en bra bit av torget. Svalt öl rann i strid ström nedför flamländska strupar. Åter var det gott att leva.

Borgmästaren var vid gott lynne. Den politiska stabiliteten i byn garanterade att inget oförutsett skulle drabba byborna, vilket var precis så som de ville ha det. Oppositionens ledande man, bagaren Piet van Mechelen, var också vid gott mod. Affärerna gick lysande i avsaknad av irriterande konkurrens. Ännu anade varken Piet eller borgmästaren att en politisk storm var under uppsegling, sommaren till trots.

Utredningen om byns policy för offentliga statyer hade arbetat oförtrutet sedan det senaste valet. I förhandlingarna hade borgmästaren lanserat tanken att regering och opposition skulle avbildas tillsammans, räckande varandra handen med byns vapen som en effektfull bakgrund. På en stenskylt tänkta man ingravera de bådas namn under devisen: ”Tillsammans byggde de byn! Statyn restes av tacksamma medborgare.” I takt med att utredningen fortskred i skänkrummet på caféet accelererade de båda utredarnas gemensamma förtjusning. Här öppnade sig en möjlighet att skapa något verkligt bestående.

Dock uppstod en viss försening i utredningsarbetet då enighet inte kunde uppnås om vem som skulle avtäcka statyn - en inbjuden minister från Piets eller borgmästarens parti. Men även i denna fråga nådde man dock ett fryntligt samförstånd; Piet och borgmästaren skulle hand i hand samtidigt låta täckelsen falla. På så sätt ökade dessutom manifestationens slagkraft.

- Käre bror, sa borgmästaren, vi är båda fäder och förebilder, vi är våra hustrurs stolthet! Jag anser att våra makor ska få uppdraget att vara de opinionsbildningens spjutspetsar som ska garantera en stark och folklig uppslutning till detta projekt!

Piet van Mechelen delade helt och fullt borgmästarens uppfattning. Tanken var helt enkel genial. Så droppades utredningsförslagets tankar till borgmästar- och bagarfruarna. De båda damerna träffades ganska snart på det månatliga mötet med ”De fria flamländskornas Fosterlandsförening”. Föreningen hade gamla anor sedan landet blev ett 1830, och hade som främsta uppgift att samla nationens kvinnor kring Hemmet och Barnen. Denna uppgift hade med tiden kommit att tonas ner i takt med att melodifestivaler och damtidningar blivit starka opinionsbildare och trendsättare även i Flandern. Följaktligen fanns numera betydligt intressantare saker att dryfta vid föreningens möten.

Det vore gravt missvisande att påstå at utredningsförslaget föll i god jord. Borgmästar- och bagarfruarna hade inledningsvis inte tagit propåerna riktigt på allvar, och när föreningens damer nu fick ta del av utredningens tankegångar förmärktes omedelbart ett växande ogillande. Det visade sig så starkt att ett par tänkta diskussionspunkter – en popsångerskas förmodade sidoaffär och en icke bekräftad skandal i kungahuset – måste anstå till ett senare tillfälle.

I ett tungt inlägg framhöll vinhandlarens hustru att en staty inte var det byn behövde just nu. Vi måste satsa på turisterna, sa hon. Förr eller senare kommer det sådana till byn, och vi måste visa att vi är i takt med tiden. Jag anser att vi borde bygga en offentlig toalett för gästande kvinnliga turister. De vet ju inte att man alltid kan slinka in på caféet.

Förslaget möttes med ett gillande mummel. Den unga kvinna som många år senare skulle skriva en doktorsavhandling om kvinnorörelsen i Flandern betecknade det här mötet som den stora politiska vattendelaren, Men det visste inte ”De Fria Flamländskornas Fosterlandsförening” denna kväll. Innan man skildes åt hade man författat en petition att överlämnas till de två partiledarna. Det framhölls att en ny tid krävde modernare framtidsprojekt. Passade inte det så fanns det andra partier att rösta på!

Det vore synd att säga att Piet van Mechelen och borgmästaren riktigt förstod att den politiska kartan var på väg att ritas om. Förändring är som bekant en av tillvarons mest gedigna stoppklossar. Men en sak insåg båda två – i kommande val behöver man röster. Alltså bordlades statyutredningen för kompletterande analyser, som det hette.

Och i hörnet av Grote Markt under ett par väldiga kastanjer byggdes en liten pagod med rosenrabatt. Över dörren fanns en trotsig skylt som förkunnade ENDAST KVINNOR. Under satt en lite mindre skylt med bagar- och borgmästarfruarnas namn.

Vid invigningen klippte borgmästar- och bagarfrun hand i hand av det svart-gul-röda bandet. Det blev kompromissen eftersom ingen ville acceptera enbart en minister från den enas eller andras parti. Å andra sidan kom de långt senare i doktorsavhandlingen att beskrivas som kvinnorörelsens stora förkämpar i byn.

Men nu är det så att vanans makt är stor. Såväl männen som kvinnorna i byn jämte en och annan turist tog i angelägna stunder vägen dit man alltid tagit den. Och den lilla pagoden stod på det hela taget oanvänd. En framställning från borgmästarens dotter om att få bygga om pagoden till kiosk avslogs i ett remissvar från ”De Fria Flamländskornas Fosterlandsförening” med hänvisning till att pagoden var ett samlat uttryck för någonting bestående, en framtidstro.

Från den dagen växlade det politiska livet i byn in på en annan och bredare väg. Både Piet van Mechelen och borgmästaren anade någonstans att allt inte längre skulle bli som förut.