Michel beställer in en cola och börjar berätta om den hemska olyckan han var med om på Bali på, tidig höst 2007.
Michel hade aldrig surfat förut när han hösten 2007 gav sig ut på en långresa till Sydostasien. Han tog ledigt från sitt jobb i två månader, efter det att kompisen Anton tjatat på honom om att följa med och testa på att surfa. Resan började i Thailand, men efter bara någon vecka bar det av till den berömda surfstranden Kuta Beach på Bali. Båda två var nybörjare på vågsurfning, men blev bitna surfare direkt och efter en vecka hade de köpt varsin bräda. Michel och Anton hade en underbar tid på Bali, de surfade på dagarna och festade hela nätterna, en riktig pojkdröm. Men bara fem dagar innan hemresan kraschade hela deras tillvaro då olyckan var framme och semestern byttes mot en mardröm.
Vad var det som hände?
-Den där dagen hade två kompisar från Sverige precis kommit till Bali för att lära sig surfa även dom. Den morgonen hade vi vaknat tidigt och ätit en härlig frukost innan vi begav oss ned till Kuta Beach. Jag och Anton hade ju blivit ganska bra på att surfa så vi var vid de lite större vågorna, våra kompisar höll sig vid de mindre. Min första våg den dagen klarade jag jättebra, men när jag skulle ta den andra kändes det inte bra. Jag tvekade och hoppade av brädan framåt, alltså åt fel håll. Jag slog i botten hårt och fick förmodligen en blackout, eftersom jag inte riktigt minns själva fallet ,samtidigt som vågorna förde mig in mot stranden. Jag kämpade mig upp och kände hur jag hade svårt att få luft. När jag väl tog i botten och förstod vad som var upp och vad som var ner då stod jag redan ihopkrupen i vattenbrynet utan att kunna räta upp ryggen. Det kändes som om allting inuti min kropp svällde upp samtidigt som jag försökte ropa på Anton, det gjorde så jäkla ont och jag kände hur paniken kom över mig. Tillslut lyckades jag ta ett smärtande andetag och skrek: ”Anton!!”. Efteråt har han berättat att det var det mest skräckfyllda skrik han hittills hört i sitt liv
Anton sprang fram och hjälpte mig, han fick kämpa för att få upp mig ur vattnet, jag kunde knappt röra mig på grund av smärtan.
Vi fick hjälp av en kille ur lokalbefolkningen. Han skjutsade mig på sin moppe till närmsta sjukhus. Det tog kanske 5-10 minuter och det var de längsta minuterna i mitt liv. Att sitta krökt bak på en moped med ryggsmärtor i ett främmande land var ett trauma bara det.
Vad gjorde de när du kom till sjukhuset?
- Jag fick morfin mot smärtorna och det blev lite bättre. Sedan röntgades min rygg, jag hade ingen aning vad som hade hänt mig och hur allvarligt det egentligen var, det enda jag visste just då var att jag hade ont och svårt att röra på mig.
Jag var ensam och påverkad av morfin när läkaren kom in till mig, han sa att en kota i ryggen var krossad och att nerverna runtomkring var förstörda. Läkaren sa att jag skulle bli helt förlamad och inte kunna andas själv. Jag skulle bli rullstolsbunden och bli tvungen att andas med hjälp av en respirator resten av mitt liv.
Hur kändes det?
- Jag blev rädd och förkrossad men samtidigt förvånad eftersom jag hade känsel överallt och kunde stå för egen maskin.. Jag försökte tänka positivt, att det inte skulle vara så farligt med rullstol och så vidare. Konstigt nog greps jag inte av panik, kanske på grund av allt morfin jag fått, men det vet jag inte.
Vad hände sen?
- De tog skiktröntgen eftersom man inte kan se allt på en vanlig röntgen. Sedan kom läkaren och sa ”Du har tur”, jag ryser när jag tänker tillbaka på det. ”Det är inte bara en kota som är trasig, det är sex stycken.” Jag fattade ingenting, det lät ju dåligt att det var sex stycken som var trasiga och inte en. Plus att jag hade en blödning i ryggen, det lät heller inte bra. Men sen förklarade läkaren för mig att det var jättepositivt för att all tyngd inte lägger sig på en kota. Om det hade varit en kota som krossats hade jag blivit förlamad. I tre timmar hade jag legat där och trott att jag skulle bli förlamad för resten av livet. Förvirringen var total. Så småningom, när jag kunde tänka något sånär klart igen, blev jag lättad samtidigt som jag insåg vilken tur jag haft.
Hade du ont hela tiden när du låg där?
- Ja, jag hade ont men eftersom jag fick dropp och morfin hela dagarna dämpade det mycket av smärtan. Det gjorde ont på ett konstigt sätt, inuti, i nerverna och upp till huvudet. Det är svårt att förklara.
Att ligga på sjukhus utomlands känns som en skrämmande tanke! Hur upplevde du det?
- Det var helt ok faktiskt. Personalen var mycket professionella och mindre stressade än de jag senare träffade i Sverige. En sak var dock jobbig, att sjuksköterskorna tycktes ha svårt att kommunicera med läkarna. De sa olika saker hela tiden. Exempelvis hade jag blivit tillsagd av en läkare att inte stå upp på sex veckor och bara några dagar senare kommer en sjuksköterska in till mig och säger att jag ska försöka ställa mig upp. En sådan gång blir man lite förvirrad.
Slutet gott allting gott, du kom äntligen hem till Sverige och nu sitter du här, men hur länge var du tvungen att ligga på sjukhus på Bali?
- Jag var inlagd i nästan tre veckor. Och eftersom jag inte fick stå upp på sex veckor fick jag sitta i rullstol de första tre veckorna efter att jag kommit hem. Efter rullstolstiden fick jag bära en speciell ryggskena som skulle stabilisera ryggen under läkningen och den har jag burit ända till i slutet av januari i år.
Har du några bestående men efter skadan?
Ibland när jag sitter ner eller står upp för länge börjar det sticka i tårna.
Kommer du att surfa igen?
- Jag kommer definitivt att surfa igen! Jag längtar jättemycket och jag har kollat på resor till Biarittz i Frankrike till sommaren. Men jag kommer aldrig att hoppa av en bräda framåt igen!

Michel Majetic, 20 år (född 1987)
Bor i Gävle Centrum.
Jobbar halvtid som ventilation och kyltekniker.

Text: Diva Wagerstam och Agnes Langerth