Det drog ihop sig till val i den lilla byn i Flandern. De morgontidiga höstdimmorna stannade kvar allt längre över fälten och kring byn. Daggen låg tung, tät och blöt. Regnbyarna kom rullande från havet, som låg blygrått och salt och avvisade alla som kom nära. Solen fanns där någonstans, men ingen i byn räknade med den ännu på ett tag.

Bagaren Piet van Mechelen – ledaren för byns oppositionsparti – hade bråda dagar. Den senaste veckan hade han överhuvudtaget inte visat sig i bageriet. Hans hustru Astrid ansåg att en valrörelse i byn var en av demokratins absoluta höjdpunkter eftersom hon då i lugn och ro själv kunde sköta bageriet, som oavsett politiska stormar ändå måste förse byn med det dagliga brödet.

Piets parti gick till val under parollen ”Tillväxt och Frihet”. Piet ansåg att detta var ett kraftfullt budskap. Byn måste utvecklas och medborgarna kunde aktivt bidra genom att i full frihet handla mer av byns näringsidkare. Valrörelsen hade gått bra trots att Piet inte hade tillgång till den regerande borgmästarens balkong – en stark plattform om man ville nå byborna. Å andra sidan hade ingen av hans kända väljare anmält avvikelse från den rätta politiska vägen, så den uppochnervända lådan på Grote Markt hade fungerat bra.

I ett avseende hade valrörelsen inneburit en motgång. Piet hade föreslagit hustrun att parollen ”Tillväxt och Frihet” skulle tryckas på bageriets alla brödpåsar. Men här blev det tvärstopp hos hustrun. Hon menade att ett sådant tilltag allvarligt kunde såra de kunder som röstade på borgmästaren. Självklart var det så att själva Saken naturligtvis var överordnad futtiga kommersiella intressen, men just i det här fallet handlade det om vanligt folkhyfs. Och så fick det bli.

Borgmästaren hade hållit flera inspirerade tal till byborna från sin balkong. Han pari gick till val på ”Frihet och Mera Tillväxt”. Gillande hade byborna hört hans ideologiskt starka anförande från balkongen. Medborgarna skulle under åtnjutande av full frihet själva välja att bidra till byns utveckling genom att i större utsträckning gynna byns näringsliv.

Borgmästaren synade sina politiska fingertoppar och prisade sitt kloka beslut att i valrörelsen inte driva frågan om en staty av honom själv. Den frågan fick vila tills han kunde inkassera sitt 26:e år som borgmästare. Byns polis tillika chef för byhäktet hade i partistyrelsen hårt drivit frågan om ytterligare lag och ordning. Men han fick ge sig sedan borgmästaren i ett tungt inlägg förklarat att frågan inte hade någon som helst folklig förankring eftersom de personer det gällde redan satt i byfinkan.

Byborna var också nöjda med valrörelsen. Den hade som vanligt varit mycket bättre än vädret. De politiska budskapen sammanföll väl med den allmänna opinionen, som befanns gilla såväl frihet som tillväxt. Ett utspel från borgmästarens partis ungdomssektion hade visserligen krusat valdebatten, men snabbt avförts från dagordningen. Borgmästarens son och dotter hade nämligen i ett upprop i ortstidningen föreslagit att man skulle göra som Brügge-borna gjort år 1302 vid upproret mot den franska garnisonen, Då infördes ett lösenord ”Schild en Vriend” (Sköld och Vän), ord som är obekväma för en fransk tunga. På så sätt skulle man lätt kunna höra om valloner kom till byn.

Detta upprop upprörde fågelhandlaren, som fick leveranser från Namur, och osthandlarens hustru, som var född i Dinant. Båda lät borgmästaren förstå att de vid närmare studium funnit att oppositionens partiprogram verkade intressant. Nu blev det aldrig någon politisk affär eftersom ett par hembesök och ett par flaskor genever återställde ordningen.

- Ni vet ju hur ungdomen är, sa borgmästaren fryntligt, dom ska alltid vara så radikala…

Valdagen var precis så trevlig som den brukade vara. Caféet bidrog verksamt till tillväxtökningen med aktivt stöd från byborna. Tradition och festivitet hörde på något sätt ihop denna dag. Borgmästarens parti backade något eftersom den förra prästens änka under året förenat sig med sin make i en annan och föga känd tillvaro.

Här kunde historien ha slutat om man inte vid slutsammanräkningen upptäckt att en spränglista hotade att skaka om byns politiska liv.

Det var nämligen så att borgmästaren ansåg att det var politiskt passande i modern fångvård att kalla fångarna för gäster. I byn var detta dessutom väl i överensstämmelse med verkligheten. Byhäktets ”gäster” – d v s byns fylltratt, en välkänd kleptoman samt fem slagskämpar – hade under beteckningen ”Gästernas Väl” lanserat en spränglista. Som frekventa besökare gick de till storms mot byns fångvård, i synnerhet det faktum att häktets chef förbjudit medhavda cigarrer.

Borgmästaren och bagaren kallade till krismöten i sina partigrupper. Det var nämligen så med stöd från ”Gästernas Väl” kunde det ena eller andra partiet ta makten i byn.

Nu skulle man kunna tro att Piet van Mechelen vädrade morgonluft. Men så var det inte. Piet insåg att ett stöd från ”Gästernas Väl” för hans parti allvarligt skulle kunna skada den lönsamma sidorörelse som hustrun bedrev. Hon smugglade nämligen sedan länge cigarrer till i praktiken ”Gästernas Väl”, och ett stöd därifrån skulle kunna äventyra en angenäm sidoinkomst. För en gångs skull gjorde Piet och hans hustru precis samma bedömning: Realpolitiskt var ett samarbete med ”Gästernas Väl” ett riskprojekt.

Borgmästaren gjorde samma analys, och eftersom byns polis fick dagligt bröd för sin familj i utbyte mot att inofficiellt bortse från cigarrleveranserna så fanns en bred politisk enighet också i det regerande partiet. Eftersom politik inte är en vetenskap utan det möjligas konst möttes Piet och borgmästaren i skänkrummet på caféet. Man enades om att några cigarrer knappast kunde vara skäl för byn att kastas ut i politisk oro. Företagsamhet kräver idérikedom och vida vyer.

Och så blev det. Borgmästaren satt kvar. Tillväxten och friheten hotades aldrig, och den allmänna opinionen som satte likhetstecken mellan det och det faktum att inga störande förändringar var att vänta tyckte att det hade varit ett ovanligt bra val. Samhällsnytta och ansvarsfullhet hade levererats och accepterats. Synd bara att vädret var så dåligt.