Fader Pierre ilade med fladdrande kappa längs Rue de Peuplier på väg mot kyrkan. Han ilade alltid eftersom han hade den principiella uppfattningen att livet var alldeles för kort för att man skulle kunna tillåta sig att strosa. Innanför den kala och välpolerade hjässan formades redan kloka ord till en väntande församling. Men ännu hade han gott om tid. Mässan började inte ännu på en stund.

På den lilla tillfälliga parkeringsplatsen på en byggtomt längs gatan hade kvarterets invånare jämte ett oräkneligt antal hundar samlats. Här pågick en auktion. Fader Pierre hejdade sig mitt i en innerlig formulering, och banade sig nyfiken väg närmare auktionsförrättaren. Folket släppte gärna fram sin präst, som var känd för att hellre förlåta än döma. Fader Pierre noterade snabbt att tillställningen närmast var att betrakta som en loppmarknad upphöjd till auktion.
Ack, tänkte han, ”här säljs de smulor som föllo från den rike mannens bord…”

Lätt förströdd betraktade Fader Pierre sin hjord medan budgivningen pågick omkring honom. I detta ögonblick satte sig en fluga på Fader Pierres kala skult. Blixtsnabbt höjde han handen, slog till och förpassade flugan till en annan och kanske bättre värld. Då hörde han auktionisten långt borta och såg sina församlingsbor förtjusta betrakta honom.

- Såld till prästen i svarta kappan, hojtade auktionsförrättaren En skioptikonapparat för 4 euro! Var så god, fader…

Fader Pierre betalade, tog apparaten under armen och fortsatte mot kyrkan. Inte för han visste hur det hela egentligen hade gått till, men en skioptikonapparat kunde man ju alltid ha användning för.

I kyrkan riktade han in ljusbildsprojektorn mot ena kyrkväggen vid predikstolen. Förvånad upptäckte han att det fanns två bilder i apparaten. Han knäppte på ljusknappen och på kyrkväggen projicerades en jättebild av en fiskmånglerska på Place Saint Cathérine. Bilden var från början av 1900-talet och visade en gumma i schalett, sliten kappa och vantar med hål för fingrarna. Blygt och tagen av uppmärksamheten höll hon upp en sjötunga för lådfotografen.

Fader Pierre blev entusiastisk. I mässan tänkte han i sina ord till församlingen utgå från berättelsen om hur Jesus vid Genesarets sjö fyllde två båtar med så mycket fisk att näten brast och båtarna började sjunka. Här visade sig ett ypperligt tillfälle att visa menigheten att kyrkan var med sin tid. Fader Pierre bestämde sig för att i det absolut rätta scenografiska ögonblicket projicera fiskmånglerskan på kyrkväggen. Ord och bild skulle i symbios förstärka budskapet. Fader Pierre sände en tacksamhetens tanke uppåt!

Han tittade också på nästa bild. Det han såg väckte förvisso hans intresse, men också omedelbart hans professionella avståndstagande. Över kyrkväggen framträdde en ung och vacker dam iklädd korsett och höga svarta stövlar, behagfullt utsträckt på en divan omgärdad av slokande palmer. Hennes leende var – som det brukar heta – löftesrikt!

Så började mässan. Vid dopfunten från 1300-talet i entrén staplade församlingsborna dyrgripar från auktionen. Nu skulle själen få sitt, och Fader Pierre noterade förnöjt att dagens mässa skulle får en god uppslutning. Han kände sig inspirerad. I det retoriskt väl planerade ögonblicket tände Fader Pierre skioptikonapparaten. Över kyrkväggen bredde den vackra damen ut sig i all sin profana prakt.

Tiden stannade. Bland männen i väletablerad ålder förnams ett nymornat intresse – den här mässan såg ut att arta sig! Kvinnorna i församlingen fyllde kyrkorummet med ett förfärat sus. Fader Pierre bleknade och tystnade.

Då reste sig i bänken polisprefektens änka, liten men omfångsrik, klädd i svart med en vit virkad hätta över det stålgrå håret.

- Det där är jag, sa hon stolt och med malm i rösten och såg ut över församlingen. Det är jag som ung, förtydligade hon belåtet och satte sig värdigt.

Den pensionerade stuckatören viskade i örat till den lika pensionerade osthandlaren att det var synd och skam att hon för länge sedan tog polisprefekten. Han var förresten bara en enkel poliskonstapel på den tiden. Osthandlaren suckade instämmande och förlorade sig i en tid som aldrig skulle komma tillbaka.

Tiden stod fortfarande stilla. De många väninnorna till polisprefektens änka återvände även de till en tid som varit. Alla erinrade sig egna behagfulla poser som dessvärre aldrig förevigats av en lådfotograf för att så småningom visas på en kyrkvägg. Hade inte Fader Pierre åter tagit till orda hade måhända avunden med sin unkna andedräkt fått en chans. Fader Pierre lade sin ursprungspredikan åt sidan och sa i stället:

- Mina kära barn! Det vi nu sett bekräftar att skönheten är evig och tidlös. Se ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen. Ja, så som en lilja bland törnen så är min älskade!

Det spelade ingen roll att gubbarna i bänkarna innerst inne inte riktigt höll med. Möjligen anade de at det eteriska bildspråket i första hand var ämnat för andra öron. Däremot fann den dominerande kvinnliga församlingen det vara alldeles rimligt och rätt att förknippas med Höga Visan. Det var bara det att man inte hade tänkt på det förut. Polisprefektens änka blev sig själv ovetande en symbol för den skönhet de alla ansåg sig vara experter på.

Efter mässan lommade männen som vanligt över till caféet. Men kvinnorna stannade kvar på kullerstensplatsen utanför kyrkan. Det fanns alldeles för mycket som måste dryftas. I egenskap av skönhetens återuppståndna apostlar kunde de alla dela med sig av rosor från minnenas ljusa tempelgård.

Fader Pierre gick inte till sitt vanliga café efter mässan. Vi möttes av en tillfällighet utanför Café Cirio vid börshuset. Vi tog var sitt glas calvados och talade om det som varit. Fader Pierre sa:

- Du skulle möjligen inte vilja ha en skioptikonapparat?