...och det är att förlora på Stadion.
Inte har jag något speciellet emot Djurgårdens spel, inte emot någon av spelarna heller. Nej det som provocerar mig är deras fans. Jag erkänner de lyckas komma innan för skinnet på mig, de lyckas reta upp mig enormt. Jag känner mig som en testosteronstinn pojk utan vett i skallen! Och det är bara dessa j--la Djurgårdsfans som lyckas få mig att känna såhär!
AIK accepterar jag därför att det är synd om dem. Det går dåligt för dem i hockeyn och det räcker för mig.

Hammarby är ett gäng sköna lirare som gillar att "bärsa" och sjunga.

Men DIF retar mig. Varför? Jo, därför att de har en översittarattityd som inte mitt gävlehjärta kan acceptera. De skrek hemska saker till vår hälsingehjälte ikväll under matchen. Detta innan hans ens gjort ett noll målet. Jag tar det bara som ett tecken på att de är sura för att de inte kunde köpa honom innan säsongen.
Och såhär håller de på hela tiden.
Ännu värre är det på Stadion, deras hemmaplan, där ställer sig ett gäng upp och täcker sikten på sittplats så fort domaren blåser i pipan.

Men till slut vill jag bara säga att det är just Djurgårdensfans som får mig att älska fotboll! Utan dem skulle det inte kännas på riktigt. Det är viktigt att få ha ett lag man "hatar" för då blir det mer känslor och att gå på fotboll blir viktigt!
Nästa viktiga match denna säsongen är just den på Stadion. Kan vi bara ta en poäng där då så kommer jag att förlåta alla andra förluster och allt annat dåligt.
Nu tog jag kanske i, men förlusten idag svider in i min nedklyda kropp fortfarande.

Ock matchen slutatade... ?