Media stötte och blötte under några dagar, men ganska snart försvann ärendet. Andra saker, som nöjesjournalistiken, tog över: vem som skulle röstas ut eller in i Let’s dance fick en tacksam förlängning i ett författarbråk. En studierektor misstänktes ha mördat en av sina underlydande, en fråga som fick kanske större och mer uthållig täckning än självmordsbombaren.
Det hela förefaller som en underlig, för att inte säga förvirrande prioritering. Ända tills man lägger ut den politiska korrekthetens filter för att förstå. I dess värld av föreställningar finns tesen att man alltid ska skydda vad som uppfattas vara ”en svag grupp”. Muslimska invandrare till Sverige uppfattas på det sättet. Kritik av muslimer, av vad slag det vara må, ska därför alltid undvikas.
I bakgrunden har vi då fått en oväntad och egendomlig politisk allians, mellan vänsterorienterad media och politisk islam. Demokratins djupare krav på att försvara sig, att i debatten granska en så obehaglig företeelse som islamistisk terrorism har skjutits åt sidan. Och inte bara det. När utrikesminister Bildt och integrationsministern Billström, enligt Wikileaks, hade uttryckt oro för att kulturen med hedersmord via irakiska invandrare fått fäste i Sverige, väckte det en mediestorm. Mot Bildt och Billström!
Om man kort ska karaktärisera den medievänster vi har, drivs den av några tunga uppfattningar: feminism, miljöpolitik i dess olika utlöpare, demokratisk övertygelse med särskild betoning av yttrandefriheten, pacifism, försvar av svaga grupper. Om vi på samma sätt karaktäriserar politisk islam med några rubriker: kvinnans lägre ställning, förakt för demokratin, en stark dragning till våldet som politisk metod, jihad eller kriget mot de otrogna som en särskild uppgift, ingen medkänsla för oskyldiga som råkar komma i vägen för det politiska våldet.
Hur dessa skarpt motsägelsefulla uppfattningar kan rymmas i någon form av samverkan förblir en ren oklarhet. Samtidigt är det en obesvarad kärlek från medievänsterns sida. Det finns inget synligt gensvar från den politiska islamismens håll. Medievänstern är förmodligen bara ”nyttiga idioter” ur deras synvinkel.
Ett försök att förstå hur det har blivit så, måste förmodligen gå utöver tanken att medievänstern alltid vill försvara svaga grupper. För om dessa ”svaga grupper” skaffar sig bomber och börjar ta livet av oss, är det oklart vad ”svag” egentligen står för. Eller om dessa ”svaga grupper” visar sig vara tillräckligt starka för att driva bort en stor del av den judiska befolkningen från Malmö, blir hela tanken på svag och stark besynnerlig. De är åtminstone tillräckligt starka för att flytta över konflikter från Mellanöstern till Sverige. En högst ovälkommen import.
Förståelsen måste därför gå längs andra linjer. Kanske Jan Guillous mer begåvade tanke, att risken för en pogrom mot muslimer i Sverige ska minimeras. Om vi tillåter extraordinära åtgärder mot muslimer, kommer det snart att bli fritt fram att använda dem också mot andra grupper. Godtycke i behandlingen av muslimer i Sverige, riskerar att leda till en allmän uppluckring av rättssäkerheten.
Formulerat så, instämmer säkert de flesta. Men hur det kan leda till att man inte heller ska belysa den politiska islamismens obehagliga sidor, det är en slutsats som inte är helt lätt att förstå.
Bodås i januari 2011
Kurt Wickman