Vindkraft anses på sina håll i dag vara en framtidslösning för alla våra framtida problem. Det är framför allt miljösvärmare som är de största entusiasterna. Genom vindkraft kan vi komma bort från allt ont i energiparken (kärnkraft, utbyggd vattenkraft, kolkraft, oljekraft och dessutom allt annat). Eftersom tekniken är välkänd sedan Hedenhös är det en gåta för dem att vi inte har utnyttjat den mer, utan i stället byggt fast oss i annat.
Men, som siffrorna för den 18 februari antyder, det finns problem. Vi lever i ett klimat som kräver en säker försörjning av värme under vintern. Om vi har en osäkerhet här, kostar den liv. Vi har byggt upp en industri som är ovanligt beroende av billig och säker el-tillgång. Vid dyr och osäker el-kraft kostar den jobb, den får lägga ned eller flytta någon annan stans.
Osäkerheten antyder det bakomliggande problemet. För all vindkraft som byggs ut, måste säker reservkraft (kärnkraft, vattenkraft eller något annat) byggas ut lika mycket. För den 18 februari är inget ovanligt. Tvärtom är det något ganska vanligt - vindkraften står ofta stilla och alldeles särskilt ofta när el-kraften behövs som mest. En februarinatt utmärks normalt av två saker: för det första är det mycket kallt och för det andra blåser det inte.
Vindkraften kan således bli ett alternativ bara under ganska speciella förhållanden. Och det främsta är att den kompletteras med en ganska stor utbyggnad av kärnkraften, om vi nu antar att vattenkraften är fullt utnyttjad. Det är sällan vi ser denna självklarhet redovisad i debatten. En debatt som för övrigt ofta är utan eftertanke och därför utopisk - den tycks utgå från att vindkraften i sig är ett alternativ, utan uppbyggnad av reservkraft.
Den svajiga energipolitik som har utmärkt Sverige under miljöförvirringens nu ganska långa epok, tycks ha banat väg för det egendomliga tillstånd vi till sist hamnat i. El-priserna har stigit långt över kronan per kilowattimme. Det är speciellt för ett land som har en köldperiod som är 2-3 månader längre än den som gäller för Centraleuropa. Det är också speciellt för en ekonomi som har specialiserat sig genom industrier som är ovanligt el-beroende.
Det anses som en stor politisk bedrift att inte bara ha stoppat den fortsatta utbyggnaden av kärnkraft, utan också att ha börjat montera ned existerande kärnkraftverk i Sydsverige. I miljöpolitikens namn och till förmån för import av kolkraft från Danmark. Den nuvarande politiska oppositionen anser att detta är för litet - om man vinner valet ska ytterligare el-kraft bort under nästa mandatperiod.
Det är klart att man kan avskaffa all kärnkraft. Det är bara att göra den illegal, som man tydligen tänker sig vid ett regeringsskifte. Om avvecklingen av Barsebäck har bidragit till att vi får el-priser på långt över kronan per kilowattimme, kan en fortsatt avveckling alltid lösas med dubbelt så höga el-priser. Ett normalhushåll som använder 20 tusen kilowattimmar om året kan då se fram emot el-räkningar på fem tusen i månaden. El-notan blir helt enkelt hushållets största utgift, om vi bortser från inkomstskatten.
Och det är här vi ser en av dagens mest underliga krumelurer i debatten. Det är nu en sanning bland debattörerna - varifrån kommer de människorna, frågar man sig? - att vi är på väg mot ett el-överskott. Skälet är att hushåll och företag minskat sin el-användning under 2008. Men vad hade man väntat sig med chockhöjningar av el-priser och skatter? Hela nedgången förklaras av de höga priserna, inte av någonting annat.
För den som vill tänka efter innebär det att företag och hushåll avstår från att göra ganska mycket som de skulle ha gjort vid lägre el-priser. Varuproduktion faller bort och komfort i hemmen uppoffras. Utan att ha gjort några exakta beräkningar, känner jag mig övertygad om att sådana kostnader för det högre el-priset är många gånger större än alla eventuella "miljövinster" man gjort med att på politisk väg hålla el-priserna extremt höga.
Dessutom anses det att "el-överskottet" visar att det är möjligt att nu på allvar fasa in vindkraften i energisystemet. Den som inte tar sig för pannan vid sådana slutsatser ska förmodligen anmäla sig till nästa politiska kurs för att påbörja sin karriär.

Bodås 2009-03-23
Kurt Wickman